NY BOK
Anna Schulze
Är det här jag?
Romanus & Selling
För tillfället bor Iris, hon som berättar historien, hos en illasinnad moster. I nästa kapitel går hon på konstskola, hyr ett rum hos ett gravallvarligt par och är myndig.
Hon har dåligt samvete för att hon inte gråter mer, alla andra sörjer modern med tårar och suckar. Samtidigt är Iris rädd för att "tänka sönder henne".
Hon har en äldre, manlig släkting som själv är konstnär och undervisar på konstskolan. Men hon är ensam och vägen in i vuxenlivet blir rätt vinglig. Jag har det bra, säger hon, för att hon så gärna vill tro det.
Så blir Iris och Raoul ett par. Han är också elev på skolan men några år äldre än hon och manipulativ och kontrollerande. Deras övningar i sängen är inget annat än manlig misshandel. Men han lägger förstås skulden på henne under mycket kränkande former.
Vid sidan av de där övergreppen finns det andra fräscha och ömsinta sexskildringar. Man kan nog säga att erotiken ger henne viktiga besked om hur hon ska välja väg.
Stilen lägger sig nära den muntliga berättelsen där referat länge spelar större roll än dialoger, beskrivningar och kommentarer. Boken är en tegelsten, det hela blir mycket utförligt, ja en inventering av det som händer i Iris liv.
Hon finner hela tiden ursäkter för dem som behandlar henne fel eller illa och tar dem i försvar. Så snart hon får en upprorisk eller obstinat tanke skäms hon för den och försöker intala sig att hon tänker fel.
När en konflikt seglar upp blir förloppet på det viset länge förutsägbart. Man vet att Iris kommer att tiga, tvivla på sin reaktioner, fastna i bortförklaringar och föra sig själv bakom ljuset trots att hon blir oschysst behandlad.
Raoul kan alltså komma med vilka buffliga åsikter som helst, han infantiliserar henne och hon går mer och mer in i den rollen och försöker se världen och sig själv med hans ögon. "Jag får ta itu med mig själv", tänker hon, Raoul har naturligtvis rätt.
Så får hon ett mindre sammanbrott och Raoul flyr. Efter en tid börjar hon sällskapa med Johan, en glad och påstridig person med klara mytomana drag, en pratmakare som hon egentligen ringaktar. Han bara invaderar henne och hon låter det ske. Det är en sjukdom att jag aldrig kan säga nej, tänker hon.
Jag är egentligen förtjust i vardagsskildringar, beskrivningar av det där livet som bara pågår och som bildar ett golv i våra liv. Också Schulzes skildring av en konststuderandes vardag är väl skildrad.
Så kräver Iris att Johan ska hjälpa till med att städa, tvätta och betala halva hyran och maten men han cyklar. Hon börjar få ordning på sina konstprojekt men skäms samtidigt för livet med Johan och känner sig "som en oäkta människa".
Iris växer upp i texten men det går långsamt. Hon uppfattar länge inte det som de mer rättänkande i hennes omgivning ser, att hon är smart, egensinnig och rolig. Men bit för bit börjar hon upptäcka sig själv.
De där två männen i hennes liv är förljugna och pojkaktiga, råkopior av gamla könsschabloner. Alla historier behöver kanske sina skurkar men de får inte vara alltför andefattiga, då förlorar berättelsen en del av sin nerv och oförutsägbarhet.
"Är det här jag?" är egentligen en klassisk bildningsroman. Huvudpersonen mognar och blir en bättre människa med hjälp av det som händer i livet. Iris möter förtryckande och chauvinistiska män, ett syskonskap som är varmt och öppet, en könsordning som är patriarkal och exploaterar kvinnorna.
Historien börjar när Palme blir skjuten och pågår ett par år. Sent 1980-tal alltså. Men det känns som om det hela utspelas tidigare.