NY BOK
Fjällsjön
Anna-Karin & Björn Olofsson
Bazar förlag
Kriminalkommissarie Britta Lindén har tillträtt som chef för en ny tvärnordisk krimgrupp vars uppgift består i att ta sig an kalla fall. Först ut är ett försvinnande från 20 år tillbaka där en finländsk man försvann från en ö i Torneträsk under en fiskeresa med vänner. Den nybildade gruppen, bestående av Britta Dalén, hennes dotter Nikki, det finska datasnillet Jay och den norske rättsläkaren Odd, lyckas mot alla odds hitta finländarens döda kropp i vattnet invid ön, komplett med ett skotthål genom munnen. Försöken att spåra mördaren leder gruppen till Finland, där mörka hemligheter fortsatt sätter spår, 20 år efter att Seppo Manella bragts om livet på ön i Torneträsk.
”Fjällsjön” är Anna-Karin och Björn Olofssons gemensamma deckardebut. Trots de uppenbara utmaningarna i att använda sig av kalla fall som huvudmotiv lyckas ”Fjällsjön” förvånansvärt bra med att hålla den iskalla huvudintrigen intressant. En väl genomtänkt disposition och ett tydligt driv i utredningen gör under för att hålla läsaren kvar i handlingen.
Värre är det med karaktärsbygget, där författarparet Olofsson villigt gått i dussindeckarfällan. Här finns den unga Nikki, tjejen med skinn på näsan, som svär på både svenska och finska och som gärna slickar bort spilld sås på handen innan ett handslag. Hon kör en preppad Amazon, har hett humör, dricker bärs istället för vin och har ett barndomstrauma i en borttappad pappa som gjort henne illa lämpad för kärleksrelationer. Hon ställs påpassligt nog mot den snobbige Jay med aristokratisk hållning och arrogant attityd, en yta som döljer ett skört och räddhågset inre. Det bara osar Elizabeth George om hela uppställningen. Kombinationen oborstad poliskvinna som tvingas jobba med snobbig polisman har gjorts till döddagar. Det är inte särskilt spännande längre.
Inte heller gör den övertydliga stilen ”Fjällsjön” någon tjänst. Dialogen är styltig och bokens olika sidoberättelser känns ofta krystade. Författarna tenderar tyvärr att skriva läsaren på näsan. Detsamma gäller de personliga relationer och mellanmänskliga konflikter som bokens karaktärer hänfaller till och som upplevs som både forcerade och förutsägbara.
Med dessa brister i åtanke är överraskande att författarna faktiskt ändå får mig att bry mig om karaktärerna såpass mycket som jag gör. Spiken i kistan kommer dock när flera bärande händelser och personliga konflikter i boken lämnas både oförklarade och olösta. Istället möts läsaren av en cliffhanger som känns lika brutal som den är nonchalant. Tilltaget kan kanske förklaras av att Björn Olofsson kommer från tv:s manusvärld, och greppet må kanske fungera där. I bokform får det mig att känna mig lurad på min tid.
Det är tydligt att Anna-Karin & Björn Olofsson satsar på en uppföljare, men tyvärr. You lost me at hello.