NY BOK
Jenny Erpenbeck
Kairos
Översättning: Ulrika Wallenström
Bonniers
Detta ”ruinfält” speglar deras dramatiska kärlekshistoria under åren 1986 till 1992. Som väl är väljer Erpenbeck att återge förloppet kronologiskt. Katharina berättar alltså inte med hjälp av det hon råkar få tag i eller fiskar upp från det där ruinfältet.
De stöter på varandra i ösregnet en dag, går på kafé, dricker vin, lyssnar på musik och hamnar till slut i hans säng – första dagen de ses.
Erpenbeck skildrar det erotiska förloppet med hjälp av Mozarts requiem, sats för sats. Det gör ett rätt överlastat intryck, tycker jag, sprängfyllt av citat och upprepningar som det är. Musiken ekar med, men det låter bra abstrakt, retoriskt.
Det finns fler exempel på hur Erpenbeck använder litterär rekvisita när hon skildrar starka känslor. Jag värjer mig lite mot de där utspelen.
Hon har fyllt 19. Hans är tio år äldre än hennes far, har en tonårig son och är någorlunda lyckligt gift. Han hör hemma i den östtyska kultureliten, som författare och radioröst, och har en eller två älskarinnor vilket han genast meddelar Katharina. Hon har inget att invända mot de förutsättningarna.
Katharina vill få syn på allt hos Hans, hon har den tanken att då ”helt och hållet genomskåda – och därmed helt och hållet acceptera honom”. Men är ett sådant program så lyckat egentligen? Man får en hel del att fundera över i denna kärlek som vill vara absolut.
I början är det lätt. De är förbluffande familjära, som om de redan länge levt ihop. De rör sig lika hemtamt i konsten, musiken och litteraturen som i vardagen, det ena glider samman med det andra men mycket hängs upp på de alltför många kursiverade, rätt tama citaten.
”Egentligen tar ju inte den ena kärleken något från den andra”, tänker Hans. Då är han, frun och sonen på en veckas semester vid Östersjön. Men Katharina går nästan i bitar för att han aldrig ringer henne. Till slut åker hon dit och dyker oväntat upp på stranden. Det blir ett kärleksmöte bara några hundra meter från hustrun. De får smussla en hel del.
Goda romaner är tidskapslar. Erpenbeck återskapar en östtysk värld de där sista åren innan också DDR blev ett ruinfält. Vi rör oss i Berlin som på en stor vridscen och får vara med när den glider runt ett halvt varv och de två tyska staterna förenas.
Hans håller i gång ett avancerat bildningsprogram för Katharina, hon blir hans brådmogna elev. Men relationen mellan de två är så inåtvänd och sluten att man bitvis hamnar utanför. Man ryms liksom inte.
I den andra delen blir berättelsen öppnare. Då länkas deras livssituation samman med de storpolitiska förändringarna. DDR brakar samman och det som händer på den stora scenen blåser in i deras förhållande.
Hans har så långt levt väl i landet. Han är egentligen politiskt passiv och ointresserad, liksom Katharina. Nu beskärs plötsligt möjligheterna för honom att försörja sig och familjen.
Så får Katharina praktisera på en teater i Frankfurt. En natt ligger hon med Vadim, en jämnårig scenograf, och Hans råkar få reda på det. Därefter mörknar berättelsen.
Nu kräver Hans att få total insyn i hennes liv och total kontroll över allt hon gör. Hon accepterar hans krav. Det leder till ett massivt förtryck, Han vill förstås inte inse att det handlar om en våldsam svartsjuka utan klär det hela i fagra ord.
Katharina får sju entimmesband av Hans där hon lika utförligt måste besvara hans korsförhör. Hon accepterar denna mentala invasion och försöker anamma hans abnorma bild av henne. Först nu förstår hon vad kärlek är, tänker Katharina, i det skedet lika blind som han.
En närmast omöjlig omställning förestår för de östtyska medborgarna, de skulle ju ”behöva ha ett annat förflutet än de har”. Något liknande kan man säga om Katharina. Men vi får egentligen inte veta hur hon klarar att ta sig vidare i livet med det tunga bagage samlivet med Hans har gett henne.
Ulrika Wallenström svarar för översättningen. Det är en bragd att så kunna hänga med i förlagans alla vilda och oväntade svängar, stilistiskt, lyriskt och i de krävande samtalen.
Fotnot: Titelns Kairos är namnet på lyckans gud i den grekiska mytologin. Han har en lock i pannan men tappar man taget om gudens hårsvall försvinner han och med honom lyckan.