Jag förvånades över hur mycket han kunde berätta om barndomen i Varjisträsk, en liten by mellan Jokkmokk och Arvidsjaur, där han växte upp.
”Allt har jag hämtat från min mammas dagbok,” svarade han med ett leende. ”Vill du se?”
Och så visade han in mig i ett rum där det fanns pärmar med renskrivna dagboksblad som hans mamma Karin skrivit under åren 1931 till 1934, det år Lars föddes.
Dagboken, som nu renskrivits och kommit ut i bokform, är en både jordnära och detaljrik beskrivning av livet i en by där samer, nybyggare, skogsarbetare och rallare levde tillsammans. Som läsare får man bilder av detta myller av människor. Livet bland kåtor, stugor och baracker. Hårt arbete men också tid för fiske och ibland en kväll med dans.
Karin Norberg föddes 1903 och växte upp i Södra Brännträsk, äldst av sju barn. Hon gick bara några år i skola. Hon fick arbete på Sandsträsk sanatorium och därefter på sjukstugan i Älvsbyn. Där träffade hon snickaren Magnus Norberg.
Magnus fick arbete på ett bygge i Lill-Varjisträsk. När bygget var klart valde de att inte återvända till Älvsbyn. De hade fått många vänner bland samer och nybyggare och trivdes med livet. Efter en tid gick flyttlasset till den lite större byn, Varjisträsk. Där byggde de ett eget hus. Magnus fick olika snickerijobb och Karin började baka och sålde bröd till folk. Och lagade mat. De byggde en bagarstuga med ett kafé som blev en träffpunkt i byn.
Redan vid ankomsten till Lill-Varjis träsk, 1931, började Karin skriva ner allt som hände. Varje kväll. Hon hade alltid en penna i fickan och en anteckningsbok, men hon skrev också på omslagspapper, flottiga bageripåsar och allt som fanns till hands. Det blev till slut hundratals osorterade papperslappar.
Här några korta utdrag från dagboken.
”Tidigt upp och börja baket i ottan. Vårt bröd måste vara gräddat och avsvalnat då det hämtas.”
”Har haft många skogisar som kommit in för att äta.
Nu hör jag hundliv, snytande, kraxande och perklande utanför, till och med jojk, så nu stoppar jag undan skriveriet.”
”Idag fick vi fulla nät. Vi gjorde ett kalas med stekt harr, mandelpotatis, nykärnat smör, och hjortron till efterrätt.”
”Årets sista dag, då är allt annorlunda i denna lilla by. Dörren öppnas och in kommer en same. Han hette Anders Baer, klarsynt och trevlig. Vi drack kaffe.”
”Jag känner mig otymplig, magen växer. Snart måste vi ringa till barnmorskan Klara Persson men hon ansåg att jag omedelbart måste åka till sjukhuset i Arvidsjaur. Vi kom fram kl 1 och då var Sanfrid som körde svimfärdig.”
Det var strapatsrikt när sonen Lars föddes men väl hemma i Varjisträsk fick Karin hjälp av både systrar och grannar. Mitt emellan barnets mattider och blöjbyten fortsätter matgäster att komma och bröd ska bakas.
Långt senare ser Karin tillbaka på tiden i Varjisträsk och skrivandet:
”Att efter 35 år att börja reda upp dessa papper, nej fy. Jag har för tionde gången stått beredd att kasta dem i elden, men någon osynlig makt har fått mig att åter lägga dem i gömmorna.”
Nu finns Karins dagbok på universitetet i Umeå. Ulla-Britt Norberg, en sonhustru, har renskrivit och därefter har Per-Bruno Wisth, Karin var hans moster, redigerat och försett dagboken med kompletterande bilder och uppgifter om människor från Varjisträsk.