NY BOK
Karin Smirnoff
Sen for jag hem
Bokförlaget Polaris
I likhet med de tidigare böckerna har hon också denna gång struntat i att använda kommatecken. Det kanske också är ett uttryck för tretalsmystiken.
Är det då tre goda romaner som Smirnoff åstadkommit? Ja, i vart fall är de två första god läsning medan den senaste är mera ojämn. Den rivstartar med att janakippos bror dör redan i de två inledande orden. Här behöver vi inte vänta på att något ska hända. Men sedan blir det lite tomgångskörning i smalånger, vanliga vardagar och med figurerna som passerade revy i de två första böckerna.
Även om bror stryker med redan i inledningen så envisas han med att gå igen genom hela boken, i ständiga samtal med systern. När janakippo också börjar samtala med andra döingar vet man rakt inte i vilken verklighet hon befinner sig. Sedan tar hon tåget från Bastuträsk till Stockholm där hon gör succé med sina skulpturer i lera. Det visste vi inte att hon är duktig på och inte att hon redan i ett tidigare Stockholmsliv gått på Konstfack och nästan slagits ihjäl av en galen mäklare från de finare kretsarna. När hon läkt alla benbrotten under en månad på sjukhus, slår hon nästan ihjäl honom.
Ja, Smirnoff gillar galningar som janakippo gärna öppnar famnen för. Hon inleder en kärleksaffär med en kvinna som har en galen far på en ö i Bohuslän, en konstnär som hugger i sten. Naturligtvis drar janakippo dit i skräckblandad förtjusning. Denne konstnär luktar också illa, han är lika dyngaktig som andra män som janakippo kommer i närkontakt med. Tiden verkar vara innan varmt vatten dragits in i de svenska hemmen och då handlar det här om 2000-tal.
Men bland alla beskrivna odörer finns där formuleringar som når himmelska höjder, som ”... när hon väl öppnade munnen rann berättelsen ur henne som flytgödsel över vårtegarna”. Eller den här vid ett annat möte med samma väninna: ”Vi blängde på varandra som två löptikar.” Det är typiska smirnoffska språkliga kryddor som ibland inte träffar helt rätt.
Inte heller denna den tredje romanen handlar om vanliga människor, om sådana nu skulle finnas. Kanske skulle berättelsen bli tråkig utan dessa glesbygdens extremister och religiösa galenpannor. Karin Smirnoff har i intervjuer sagt att det nu är färdigskrivet om janakippo. Ja, de goda tingen blev nästan tre.