NY BOK
Lena Johannesson
Ellen Keys vänstra öga
Carlssons Bokförlag
Många tecknare minns man med ett leende, bland annat EWK, Poul Ströyer, Klaus Albrechtsen, Leif Zetterling – och inte att förglömma NSD:s egen Åke Åkerlund. Artister, allihop, med udd i både ritstift och tankar.
Deras stilar varierade, men gemensamt hade de blicken för särdragen i människors utseenden. Dem som de accentuerade i bilder som på så sätt blev både roande och retliga.
De hade ”snillet samlat i sitt öga”, som författaren Arthur Möller beskrev det tidiga 1900-talets främsta.
Just åren runt förra sekelskiftet var karikatyrens genombrottstid. Då startade skämttidningarna ”Söndags-Nisse” och Strix, med efterföljare som ”Puck”, ”Knorr”, ”Kabasen”,”Naggen” och andra.
En offentlig person under den perioden var den skarpa och kontroversiella författaren och kvinnosaksideologen Ellen Key (1849-1926). Kring henne rådde en stämning jämförbar med nutidens fittstim eller #metoo. Hon blev sin tids mest karikerade svensk och troligen tidernas mest karikerade svenska.
Ellen Key hade en stor och bred näsa, oväntat spetsig i profil. Den tog tecknarna fasta på, men de noterade också att hennes västra öga satt lite snett i förhållande till det högra. Det var en knappt anad asymmetri, svår att upptäcka, men karikatyrtecknarna såg den och gjorde den till igenkänd detalj i sina bilder.
Ett gott exempel på att en porträttör genom att överbelasta och överdriva skapar effekt.
Svenskans karikatyr kommer från italienskans caricara som står för just överbelastning. Det är en porträttkonst främst tillägnad betraktaren, vars mottagande är beroende på om sinnelaget präglas av skadeglädje eller kärlek.
Samtidigt kan det vara smickrande för den avbildade. Karikatyren är trots allt ett bevis på att personen är publikt igenkänd och/eller har makt.
Av detta ”hotade kulturarv” har Lena Johannesson gjort en gedigen genomgång, från 1700-talet till i dag. Hon gör oss medvetna om storheter som Fritz von Dardel, Gustaf Dahlbom, den enormt produktive Albert Engström och många andra.
Storhetstiden för drygt hundra år sedan liknar hon vid en herrklubb, för det var en männens värld. Ett par sällsynta undantag var Sigrid Gustafsson, tecknare i ”Kasper”, och Ruth Andersson, verksam i Strix.
Johannesson ägnar påfallande lite utrymme åt de senaste decennierna, även om hon naturligtvis reflekterar över Lars Wilks, Jyllands-Posten, Charlie Hebdo och de provocerande Muhammedteckningarna.
Hon gör genren till en del av historien och nöjsamt blir det tack vare de många illustrationerna. De påminner om att goda karikatyrer är humoristiska, ironiska, parodiska, för att bidra till den överbelastning av adjektiv som Johannessons text lider av. Hennes framställning är språkligt också alltför akademiskt anfrätt. Ofta blir det lite högtravande och krystat. Ibland misslyckas de inskjutna bisatserna med att, bokstavligt talat, komma till avslut.
Märkligt är att hon ger Fibben Hald äran för bilden av Ingvar Carlsson som fot eller skosula. Den liknelsen lanserade Hasse & Tage redan i revyn ”Under dubbelgöken”, nästan ett decennium innan Hald gjorde sin teckning 1989.
Karikatyren är en underhållande konstart, men dessvärre i utdöende. Tecknaren Joakim Pirinen menar att det i dag är så lätt att provocera, för ”alltid är det någon som blir kränkt”. Han beklagar förlusten av ”en stryktålighet som alla makthavare skulle må bra av”.