Vid första åsynen av Brunflobröderna ser de ut som vilka söderkisar som helst. Den du hittar i varje gathörn om du befinner dig på Södermalm i Stockholm. Killen med pottfrillan, halvtaskig hållning (för att det är coolt) som pratar om “sin konst” på Trädgården en fredag. När de presenterar låten med titeln ”Dovas”, vilket även är namnet på en omtalad sunkbar i den tidigare nämnda stadsdelen, är Stockholmsklyschan oerhört påtaglig.
Men min cynism släpper stegvis under de 40 minuterna de tar plats på scen. Deras elektroniska pop ljudsätter ångest, hopp och ungdom i låttexter som känns genuina och aktuella. Deras ljudbild vittnar om att vår bild av vad elektronisk pop är idag kommer förändras till något bättre och större.
Att bröderna delar en konstnärlig ådra klarnar än mer när de tolkar “Never went to church” av The street med David på munspel. Och när övergången, till deras egna “VM 94”, är skicklig på ett sätt att det inte ens märks är den konstnärliga förmågan solklar.
Sen att det finns något med Gabriels sätt att blåsa luggen ur ögonen och Davids frenetiskt slående med tamburinen som ger ett pirr i maggropen, likt valfri pojkidol gjorde när en var 15, är bara en parentes. För när introt till “Någon tönt” ljuder ut över publiken är jag helt såld. Det är precis vad jag vill ha på pophimlen 2019. Och flyger på pophimlen gör de, även i Norrbotten, med starka, stora och mäktiga vingar. Junior Brielle vet vad de gör och de gör det fenomenalt.