I det melankoliska scoutlägerdramat Moonrise kingdom slog Wes Anderson-faktorn i taket. Trodde jag.
Med The grand Budapest hotel har den hårt arbetande hipstern nämligen överträffat sig själv i att vara just andersonskt raffinerad och nördigt precis.
På ett ståtligt lyxhotel blir consiergen Gustave och den nya lobbypojken Zero Mustafa oskiljaktiga. Det är 1930-tal och det mullrar oroväckande i den Tintin-besjälade republiken Zubrowska.
En död änka och ödet för hennes enorma förmögenhet blir den tändande gnistan i en mustig skröna med lika delar nostalgiskt pojkboksäventyr, tågkupésdramatik och parfymerade tygnäsdukar. Liksom ett fängelseavsnitt där fångarna givetvis bär svart-och-vitrandiga dräkter och gräver sig ut med små, små hackor.
Wes Anderson anklagas ibland för att vara bara yta och stil, men jisses vilken stil han bjussar på. Man skulle kunna skriva en avhandling om alla lustiga små kameraförskjutningar som avslöjar nya perspektiv i hans perfekt inramade scener. Uttänkt in i minsta detalj skapas inte bara ett delikat hotell, utan två. Först under glansdagarna på 1930-talet men också med en fulsnygg öststatskänsla på 1960-talet i en berättarteknisk flashback i en flashback. (Jag sa ju att det var raffinerat).
Ny bland alla välcastade skådisfavoriter i sammanhanget är Ralph Fiennes, som är strålande som Gustave. Han styr sitt hotell med klass, är fånig och rejäl och njuter medan han kan.
Det är festligt men all hyperstilistik blir också mastig i längden. Det är fullt förståeligt om man vill checka ut något i förtid.
Men de som hävdar "bara yta" får tänka om. Här finns politiska markeringar mot nazismens utbredning och hitkomna flyktingars situation. Repliken "glimtar av civilisation i det barbariska slakthus vi kallar mänskligheten" förekommer två gånger. Det är nästan kusligt med vilken tajming Anderson lyckas göra sin euro-bakelse så högaktuell.