Som jag skrev i krönikan här intill hade jag höga förväntningar på Anna Järvinen. Det är därför extra tråkigt att konstatera att här var ganska avslaget. Lyckligtvis har "ganska avslaget" en inte alltför negativ betydelse när det gäller Anna Järvinen. Hennes lägstanivå är för hög, och låtarna är för kvalitativa. Såvida inte något oförutsett fel inträffar kan hon förmodligen inte ge ett helt och hållet negativt helhetsintryck.
Med händerna nedkörda djupt i fickorna på sin stora koreaduffel, ber hon blygt den glesa publiken att tränga ihop sig närmare scenen: "Då kan ni ju dela paraplyer", säger hon och fnissar generat. Ett bra initiativ. Det behövs mycket mer värme om Anna Järvinens musik ska komma till sin fulla rätt. Och människokroppar är dessvärre det enda som finns att tillgå för tillfället.
Regn är nog det mest hatade bland artister på utomhusfestivaler. Det krävs en kraftansträngning utöver det vanliga för att egga en nedkyld och blöt publik. Järvinen tänder till en enda gång, under den oemotståndliga, drivande Götgatan som i sin blotta uppenbarelse får mig att ignorera vädret.
Kom Hem påminner om hennes tid som sångerska i Granada, det band som höll den svenska indiepopfanan högt under nittiotalet. Känslosamt pretentiöst på ett bra sätt.
Och apropå pretentiös. Det kanske är en konstig liknelse, men ibland låter Anna Järvinen som Lisa Ekdahl fast utan den där outhärdligt nasala tonen. Det vill säga inlevelsefull och originell.
Sammanfattningsvis ett godkänt framträdande, men utan den gnista som hade krävts under denna väder- och publikmässigt gråa kväll.
Jag ser i stället fram emot att få uppleva Anna Järvinen under bättre förhållanden, när hon inte behöver satsa maximalt för att ge ett intryck bättre än det medelmåttiga.