Det är härligt att se när lokala eldsjälar skapar kulturarrangemang där de bor, på natursköna platser, långt från större tätorter. Att ordna en hel dags festival dessutom och sedan komma på den briljanta idén att samarbeta om artisterna med likasinnade arrangörer i Piteå – en eloge till Edeforsakademien för det.
Visfestivalen toppas med dragplåstret Jakob Hellman som är på besök Norrbotten och föregående kväll spelade med sitt gamla band Ampere i Vuollerim där han växte upp. Det ska ha varit publikrekord, då halva byns befolkning var där, och rockigt värre.
I Edefors gör han en avskalad spelning tillsammans med Jonatan Lundberg, pianist med rötterna i Luleå, som ingår i turnébandet. Men det låter ändå mycket och mäktigt där de står på en enkel liten scen med älven som fond. Trots några minuters försening, som egentligen inte är något att tala om, tar han direkt publiken i sitt grepp. Hans låtar, både de nya och gamla, är melodiösa, njutbara, med smått filosofiska texter, hämtade ur livet.
Men, vad vet jag, det kanske blev sent kvällen innan i Vuollerim, för sedan tappar han litegrann greppet. Han kommer av sig gång på gång, säger att han har missuppfattat tiden och glömt spelordningen i logen. Visst, han är charmig och ger ett mänskligt intryck och människor är olika benägna att klara av att hålla reda på tider och papper och texter, det är jag den första att skriva under på. Men det måste bara gå att lösa. En pärm med låtarna insatt i ordning, som man kan kika i om texten faller bort? Eller hans crew kanske kan hjälpa till. Pianisten kan täcka upp, han sjunger fint också.
Men med det sagt: Varje låt som Jakob Hellman fullföljer, det vill säga sjunger från början till slut utan avbrott, med karakteristisk Jakob Hellman-inlevelse, är som en vacker gåva att få.