Få saker är så kittlade som den där raden man gärna klär sina produktioner med – både när det kommer till film, litteratur och scenföreställningar. Ni vet: Baserad på en sann historia. Det är någonting med, i alla fall för mig, vetskapen om att det man ska få se är på riktigt. Och nästan per automatik kommer man närmare föremålet för historien.
Före detta Luleåborna Camilo Bresky och Mirja Burlin säger att de upplevt allt i scenshowen Väck mig innan du går, som de lite extra nervösa framförde på hemmaplan i söndagskväll. Inte bara ska de mer eller mindre läsa högt ur sina dagböcker, de ska också göra det inför en nästan fullsatt sal med vänner, bekanta och sådana som följt dem sedan de tog de där första stapplande stegen på scenen.
Någon nervositet tycker jag mig inte se röken av. Däremot hade jag önskat få höra mer ur de där åtråvärda böckerna, hur girigt det än må låta.
Väck mig innan du går är en lite småsnuddig och fragmentarisk föreställning, där dans, sång och teater blandas i en rad korta sketcher. Den röda tråden är – gravt förenklat – kärleken, eller kanske snarare den förlorade eller svalnade kärleken och vägen fram till denna. Och tanken är god. Att bara få bråkdelar berättade för sig är spännande och ja, lite poetiskt. Men här blir det stundtals också lite duttigt. Kanske har det att göra med att historierna faktiskt är hämtade från två liv – som liksom vävs samman – och där övergångarna i vissa fall inte är helt klockrena.
I ton och uttryck är Camilo Bresky och Mirja Burlin väldigt olika. Han med musikalen som bakgrund, hon med teatern och revyn. Han med sitt försiktigt kraftfulla uttryck och hon med det mer direkt teatraliska.
Denna kontrast svävar hela tiden mellan att sitta som en smäck och inte passa alls.
Jag kommer på mig själv med att vilja separera dem, att få se dem berätta sin helt egna historia. Speciellt Camilo som det faktiskt är väldigt frustrerande att bara få små bitar av. Jag vill höra mer sång, se mer dans. De små smakproven är fenomenala, som i den enda solodansen och i Tommy Körbergs Stad i ljus. Wow. Fint ackompanjerade av pianisten Fabian Kallerdahl.
Allra bäst är det när tempot skruvas ned. Speciellt i sångnumren. De omgjorda versionerna av Armin van Buurens housedänga This is what it feels like och Madonnas Love don´t live here anymore är fantastiska. Det är också den väldigt talande och stående (!) sängscenen.
Pendlandet mellan småskratt och inombordsgråt är denna föreställnings stora behållning och sett som en uppvisning av de bådas breda repertoar, är detta imponerande.