Hallå? Var är orden? Jag har inga, Hurula är långtifrån vad mitt vokabulär kan beskriva. Men jag ska försöka hitta orden ändå för att försöka återge en bråkdel av vad Hurula gav mig.
"Så tystnar allt” har ett gitarrstråk som spränger emotionella blodkärl. Det är precis lika mörkt som man kan förvänta sig av Hurula och det är precis lika mörkt som jag vill ha det. För med det mörka så kommer en trovärdighet som gör att jag tror på varenda stavelse. Med en okonstlad skicklighet skildrar han samhällen och liv som inte har någon röst. Lyrik som tränger sig in i varenda ven i kroppen och som vittnar om en poetisk ådra med en äkta råhet. Och när textraden “Alla husen här ute, de rasar som någots som gömts och sen glömts kvar" från "Husen här ute" så kommer, oundvikligt, tankarna på vår stad som inte kommer finnas kvar i samma skepnad. Hurulas ord kan få varenda lokalpatriot sentimental över förändringen vi står mitt i, oavsett ens ståndpunkt i grundfrågan.
Men. Var är publiken? Vilka är ni som missar det här? VILKA ÄR NI? Jag är besviken på er, jag är besviken på Kiruna. Det går inte att skylla på att det är rätt artist på fel ställe för det kan inte bli mer rätt än så här. Nu är det sagt och nu lämnar jag er med vetskapen om vad ni har missat.
När Hurula avrundar genom att, som alltid efter sina spelningar, krama om (i det här fallet) den lilla klicken av de redan frälsta som fått uppleva detta magiska så är det definitivt - vi förtjänar inte dig ikväll. Han försvinner lika fort som han dök upp och jag vill skrika "inte än!", jag vill aldrig att det ska ta slut. Tack Hurula. Tack för att du ser glesbygden, tack för att du ser dem längst ut på tunnelbanelinjen och tack för att du bryter centralortshysterin med låtar som fungerar som snuttefilt och utloppsmaskin på samma gång. Du kanske var 22 år när du lämnade Luleå men lämna aldrig musiken. Vi behöver dig.