"Ja men alltså, jag älskar ju den här skiten"

Det vette katten om jag inte är för partiskt för att recensera det här egentligen. Ja men alltså, jag älskar ju den här skiten.

Gudomligt och vemodigt gitarrspel, sångare som liknas vid papperspåsar, låtar om whiskey till frukost och en kärleksförklaring till en gammal bil. Sådant skjuter mig rakt in i hjärtat utan att passera "gå".

Edefors Desperados består av Kornelia Waller på sång och Mattias Barthelsson på gitarr (än så länge) och eftermiddagsspelning i Stadsparken var deras första någonsin. Under kvällen kör de sin andra (under invigningsfesten av nya punkhuset) och då lär atmosfären vara bättre lämpad för den här typen av svart lidelsecountry som helst ska spelas i ett dåligt upplyst hörn av ett sorgligt men älskvärt hak.

Kornelia Waller och Mattias Barthelsson spelar punkig country och sjunger om vardagliga saker utan "twang".

Foto: Petra Älvstrand/Frilans

Planen är att utöka med ståbas, fiol, dragspel och banjo i framtiden och med tanke på Barthelssons skicklighet behöver det inte betyda fler medlemmar. Men visst är det en lockande tanke.

Duon beskriver sig som en blandning av country och punk, men nog är det främst Kornelia Wallers röst som går åt det sistnämnda hållet. Från början var jag beredd att likna henne vid en Brandi Carlile med brister, men det är nog mer en svengelsk Cherie Currie.

Det låter inte alltid bäst. Men thank you ma'am.