NY BOK
Hoppets tåg
Författare: Viola Ardone
Översättning: Johanna Hedenberg
Norstedts
Kanske har jag sett för många italienska filmer för att i sjuårige Amerigo Speranza och hans mamma Antonietta inte se filmer som utspelats i Neapels mest trångbodda och fattiga kvarter. För det är där, i Spanska kvarteren, som de bor tätt inpå andra familjer, inte sällan bestående av mamma med ett eller flera barn eftersom pappan/fadern lämnat/stuckit iväg eller av andra orsaker inte är närvarande. Amerigo har aldrig träffat sin pappa men brukar säga att han tog tåget till Amerika.
Det är 1946, efterkrigstid, och nöden är påtaglig i det krigshärjade Syditalien. För att något lätta mödrars oro och underlätta vardagens vedermödor berättar en dag läraren Maddelena Criscuola att "de har ordnat med särskilda tåg som ska ta barnen norrut". Maddelena, som deltog i kampen mot nazisterna, är kommunist, partimedlem och stämmer gärna upp i kvinnopräglade kamplåten "Bella Ciao" när tillfälle ges.
Pachiochia, granne till Antoinetta, är monarkist och antikommunist och börjar när barnens resa nämns, att tala om att de ska skickas till Ryssland, där de "äter barn till frukost".
Viola Ardone kan sitt Neapel och skildrar hemvant pratet och jargongen i gränderna, där de politiska skiljelinjerna kan vara knivskarpa trots likartad socio-ekonomisk situation.
Amerigo är betraktare med stora ögon och öron som i sin egen värld poängbedömer skor hos människor han möter. Det hela bottnar i att han aldrig själv haft nya egna skor, och de han gått i nästan alltid gett skoskav.
Väl framme i Modena, utanför Bologna, förstår Amerigo och hans resekompisar att någon tågresa till Ryssland blir det inte.
"Du hade otur, jag är oduglig med barn", säger Derna, den ensamstående kvinnan Amerigo ska bo hos under tiden i norr. Men att hon är kommunist, likt Maddalena, det ser Amerigo med en gång på kläderna.
Som tur är har Derna släkt som också har barn, och resan norrut sätter frön för vad som sedan ska bli den vuxne Amerigo Speranza (speranza=hopp). Musiken och framför allt fiolen kommer in i den lille pojkens liv. Det blir hans allt, men han får också nya kompisar och får uppleva moraliska dilemman hos den tillfälliga familjen där en "skallig gubbe" med namnet Lenin finns på väggen.
Det kan bli lite puttinuttigt ibland, vilket ofta händer när barn från fattiga förhållanden skildras i mötet med en annan och materiellt rikare värld. Jag ser framför mig stora barnögon och återigen – italiensk film, på gott och ont.
Romanens sista del tar ett tidsmässigt hopp till 1994 och en Amerigo på över 50 år som återvänt till sin gränd i Neapel där mamma Antoinetta just lämnat jordelivet med en kastrull genovese på bordet, vilket berättar att hon planerade för morgondagen.
Greppet att göra ett sådant tidshopp fungerar – sådär. Vi får följa Amerigos inre, inte sällan smärtsamma, tankar runt relationen till mamman från dagen han plötsligt lämnade staden och återigen reste norrut där han kom att formas som människa. Kontakten dem emellan har varit sparsam, väldigt lite har yppats. Till exempel vet han inte att han fått en lillebror eller att Tommasino, en kompis från förr, jobbar inom rättsväsendet som domare.
Smärtan som finns inom Amerigo känns i texten, men "Hoppets tåg" hade vunnit på att tidshoppet varit mindre. Man undrar ju vad som hände däremellan på ett personligt och mindre schematiskt plan.