Men ta det lugnt.
När koreografen Jens Österberg debuterar som regissör är ingenting som vi trott. Det visar sig nämligen att det vi trodde var huvudrollens död bara är avstampet mot ett filmiskt ganska smart sätt att berätta historien.
Alex, som snart visar sig inte ha huvudrollen, är en rätt grisig typ som super, bråkar och ger ett obehagligt intryck.
Birollsinnehavaren "Kille" är den sista som träffar Alex ute i en kall och mörk norrbottnisk skog under ett fylletjafs. Ju längre in i filmen vi kommer, desto mer får vi se av denna "biroll".
Och plötsligt slår det mig. "Kille" har inte en biroll i filmen, han har en biroll i världen han lever i. Det är ett smart grepp av Jens Österberg, som får biopubliken att känna sympati med en misstänkt förövare. Vi köper att han trampar omkring med barnstol på sin cykel, trots att Malin Buskas karaktär (Diana) inte har några som helst tankar på att ge honom en papparoll. Vi köper att han ger sig in i slagsmål och söker upp ungdomar på högstadieskolan för konfrontation.
Skådespelaren SverrirGudnasson har prisats för sin insats i filmen och han gör det väldigt bra, med tanke på sympatin han vinner hos publiken. Men det blir bara kallare och mörkare ju närmare sluttexterna vi kommer. Det är någonting obehagligt över tillvaron och världen karaktärerna lever i.
Malin Buska gör en bra insats som en vilsen exfru, Peter Andersson tappar aldrig masken som far till den bortgångna Alex och SverrirGudnason övertygar i biroll ... ursäkta huvudrollen.
Flugparken är ett fängslande drama, trots ett relativt lågt tempo och brist på action.