NY BOK
Jan Bergsten
När tåget kom till Tornedalen
Trafik-Nostalgiska förlaget
Finnarna låg steget före och var beredda. De hade väntat på svenskarnas järnväg sedan 1903. Men det var känt bland de styrande i södra Sverige att de finska fennomanerna drömde om ett Stor-Finland. Kanske fanns det till och med svenska tornedalingar som längtade österut. Särskilt militären tvekade att bana väg – i det här fallet järnväg – som skulle leda finnar och ryssar rätt in i Sverige. Diskussionen handlade om sträckan mellan Boden och Haparanda. 16 mil.
Men 1913 beslutade äntligen riksdagen att järnvägslinjen till Boden skulle förlängas till Karungi. Längre österut än så tänkte man inte ta tåget. Men ingen anade att inom ett år skulle första världskriget bryta ut och med det ett enormt behov av transporter. Karungi blev över en natt en internationellt känd knutpunkt och världens största postkontor. Men fortfarande var det häst som gällde för att ta sig till Haparanda.
Samtidigt rasade Haparandaborna och kände sig åsidosatta. Lobbyverksamheten gick varm och gav resultat. I maj 1915 blev Haparanda ändstation i norr. Karungi kroknade och dess storhetstid var förbi.
Tågen svalde allt. Desperata flyktingar, spioner, tsarfamiljen, vanligt folk, boskap, försändelser. Till och med Lenin, med fru, älskarinna och tjugonio andra revolutionärer, tog sig med hjälp av den svenska järnvägen till Ryssland. Han hade befunnit sig flera år i Schweiz, men ville nu hem för att hjälpa bolsjevikerna, och måste ta sig runt frontlinjen. Alltså via England eller Tyskland. Britterna nekade honom hjälp, men Tyskland ville. Sverige ställde också upp med tågresa. Men först möten med socialdemokrater och vänstersocialister i Stockholm, och riksdagen anordade en insamling för att stödja Lenin.
Den sista sträckan före ryska furstendömet Finland skedde med häst och släde över Torneälvens is. Ett halvår senare utlöstes oktoberrevolutionen.
Efter krigsåren återgick järnvägstrafiken till det normala. Övre Norrland kom att förbli sparsamt försett med tågtrafik, jämfört med Finland som har en helt annan status på sina nattåg. Den nordligaste finska järnvägsstationen Kolari, togs i bruk 1966. Det är också möjligt att ta bilen på tåget genom hela Finland.
Järnvägshistoria avspeglar det samtida samhället, men perspektivet i boken är framförallt en tågnörds. Den sista delen innehåller fakta om loktyper och många tekniska termer. Foton på varje siduppslag ger en intressant tidsresa.