Intensivt och enerverande om att lida av minnesförlust

Svartsvala är ett både estniskt och västernorrländskt dialektnamn på tornseglaren, den som ibland också kallas ”djävulens fågel”.

Josefin Roos har skrivit en bitvis intensiv och berörande roman, tycker Hans Olov Ohlson.

Josefin Roos har skrivit en bitvis intensiv och berörande roman, tycker Hans Olov Ohlson.

Foto: Stefan Tell

Recension2020-08-18 12:45
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

NY BOK

Josefin Roos

Svartsvala

Albert Bonniers förlag

Den mörka seglaren med sina skarpa vingar har utvecklat en extrem förmåga att hålla sig i luften i månader, rent av år. Det är en av de flyttfåglar som fascinerar Lucia, chilensk ättling som tänkt skriva en bok om dem. 

En hjärnblödning kommer emellan då hon bara är 26 år. Hon klarar sig, men tvingas leva vidare med svåra minnesförluster och oron för en ny blödning, För henne innebär det kaos och osäkerhet, för omgivningen enerverande krav på att repetera vad hon sagt, gjort och glömt.

En konstruerad ironi i sammanhanget är att hon jobbar som arkivarie och sorterar en myndighets minnen, information som ingen bryr sig om. Däremot ordnar ingen hennes minnen, nödvändiga för en uthärdlig tillvaro. Visst måste hon ha rätt att glömma, men den ständiga ovissheten frustrerar och förtär. Hon vill ju inte bara överleva. Hon vill leva.

Det fungerande familjelivet med A och dottern rämnar när hon förälskar sig i J, också han av chilensk börd. Relationen utvecklas till besatthet och gör att kaoset i hennes huvud och liv blir ännu värre.

Kroppens minne är gott, nämligen. Den kommer hela tiden ihåg att den åtrår. 

Något kan Lucias rastlöshet liknas vid en svartsvalas eller någon annan flyttfågels, de som flaxar förbi som fragment i hennes berättelse. Hon känner sig inte som någon tillförlitlig berättare, men Roos gör henne övertygande i den ibland närmast feberrusiga förvirringen och frustrationen.

Bitvis är det intensivt och berörande - om än inte oförglömligt.