Det är en beprövad pjäs, ett säkert kort, som Norrbottensteatern valt att inleda säsongen med. Nästan lika säkert som förra årets ”Cabaret”. ”Ingvar — en musikalisk möbelsaga” är också ett sångspelsdrama och som satts upp på många scener sedan urpremiären i Hamburg 2009.
Det handlar alltså om Ingvar Kamprad, Ikeas grundare, och skrevs redan under hans levnad. Det är ett intensivt och underhållande drama om mannen som beskrivs som kapitalismens enfödde son. Han får drag av en ny Kristus, även om han som nyfödd symboliseras av en enkel dammvippa som går från famn till famn.
Då har vi redan fått vara med om mörkret, inledningsscenen. Vi hör Karin Paulin ”kula”, det höga lockrop som härstammar från Älvdalen. I Norrbotten för det tankarna till samisk jojk. När ljuset så tänds är spelplatsen en ruin. Stora kolonner ligger omkullvräkta. Det ska föreställa en börskrasch och där kapitalisterna ser Ingvar och hans Ikea som räddningen undan krascher.
Fortsättningen av första akten blir en återberättelse av hur Kamprad blev den store möbelhandlaren, hur han redan som barn började göra affärer med tändsticksaskar och hur han började sälja möbler och hur han kom på att det blev så mycket lönsammare om kunderna gjorde en del av möbelfabriksjobbet. De stigande vinsterna plöjer han ner i företaget, som han förvandlar till en stiftelse som inte kan börsintroduceras.
När Norrbottensteatern satte upp Lars Noréns ”Natten är dagens mor” gjordes ett rollbyte där den manlige hotellägaren och alkoholisten ersattes av en kvinna. Nu får en kvinna också göra huvudrollen som möbelkungen. Det gör Cecilia Nilsson alldeles förträffligt. Hon är till och med förvånansvärt lik Ingvar Kamprad när hon spelar honom.
Första akten är redovisande, likt ett uppslagsverk, om Ingvar Kamprad och Ikea. Det kryddas med musikaliska upptåg och ibland blir det lite för mycket av yttre attribut. Det gränsar till bondkomik när skådespelarna springer omkring med ett bord som kjol, en golvlampa som hatt och en golvmatta som tröjliknande plagg. Sådan förstärkning behöver inte ett bra manus och god musik.
Andra akten är starkare och då bara med ett yttre attribut, en lovikkavanteliknande luva på Ingvar Kamprad. Då infinner sig också det första ifrågasättandet, liksom skandalerna kring skatteflykten och nazisympatierna. Kristusgestalten, kapitalismens enfödde son, kommer ner på jorden och angrips. Kapitalismen och Ikea är inte lyckan. Det blir en form av Golgatavandring, men där smålänningen med rötterna i Sudettyskland visar sig odödlig.
Norrbottensteatern ensemble imponerar. Att det är så många skådespelare som kan sjunga så bra. Vi har redan nämnt Karin Paulin, men där finns också Maria Pontén, Anna Thiam, Josef Törner, Jonas Hellman-Driessen, Martin Sundbom, Thea Åslund, ja allihop och då gäller det också Cecilia Nilsson. Ingvar Kamprad kunde knappast sjunga så bra som hon kan.