NY BOK
Mailis Stensman
Erling Johansson
Edition Apel
Så färgstark att det nu kommit en ny biografi om honom, tre år efter den förra, ”Erling Johansson – berättelser om liv och verk”. Hans färgstyrka tar sig uttryck i porträttmåleriet. Ingen annan sätter så skarpa färger på bleka direktörer, politiker, författare och andra mer eller mindre kända personer.
Han är som en porträttmaskin. Hans porträttmålningar finns överallt och man känner ibland en mättnad inför alla dessa färgstarka avbildningar, men en konstnär måste ju också skaffa pengar till mat och husrum. Det sticker han inte heller under stol med. Den som gått på någon av hans utställningar kan ta del av prislistan över porträttmålningar.
Mailis Stensman sätter också tyngdpunkten på porträttmåleriet i sin bok ”Erling Johansson”, men hon gör en riktig biografi som speglar Johanssons liv och karriär. Livet som börjar i kallhålet Sarvisvaara där Erling Johansson vittnar om 50-gradig köld när han åker släde, nerpackad under fårskinnsfällar. Det är då han ser regnbågens alla färger som brinner uppe på den klara stjärnhimlen, norrskenet sprakande färger är som en uppenbarelse för den blivande konstnären.
Det är inte bara verklig kyla i Sarvisvaara. Där finns också den intellektuella kylan, laestadianismen. I den läran är det fult att avbilda, även att ta in blommor i husen. Färger var bannlysta. Hans styvmor ordnar ett bål på gårdsplanen av hans 350 block med skisser som han kommer hem med från konststudierna i Helsingfors. Det är ju nakna människor på bilderna och hon tar i dem bara med tång. Erling Johansson tycks inte ha tagit det så hårt, att tusentals av hans skisser förintades. ”Jag var så fokuserad av att måla att jag inte hade tid att bli ledsen”.
Det där sista säger en del om Erling Johansson och om det som skrivs om honom. Han är svår att komma inpå livet, spelar liksom en roll hela tiden, en enmansteater. Mailis Stensman lyckas inte heller finna människan som håller i penseln. Han förblir gåtfull.
Boken är fylld av hans porträttmåleri, självporträtten och porträtten av så många andra mer eller mindre kända personer. Det blev under en tid populärt bland samhällets toppar och i kulturetablissemanget att porträtteras av målaren från Sarvisvaara. Flera av de avbildade vittnar om att de blev skräckslagna när de såg resultatet.
Den unge Erling Johansson fick goda recensioner. När han flyttat till Stockholm och har sin första separatutställning skriver Torsten Bergmark i Dagens Nyheter: ”Han visar till exempel utomordentliga teckningar och i sitt måleri en slags galenskap, som känns mycket stimulerande.” Bergmark har dock invändningar, att han använder färgerna urskillningslöst, vräker ut allt på en gång och han skriver: ”... om han fortsätter med så här odisciplinerade geniattityder, så kan han riskera att på sin höjd bli ett bygdesnille”.
Så skrevs det 1963, men geniet Erling Johansson fortsatte att odisciplinerat vräka ut färgerna över dukarna och mest då som porträtt. Det är för dem han är känd, men det är roligare att se en annan Erling Johansson, han som tecknat och skapat offentliga utsmyckningar. Där finns inga upprepningar.
Erling Johansson måste räknas till de stora konstnärerna som Norrbotten och Lappland fött, i det sällskap som annars har namn som Karin Mamma Andersson. Därför är han värd denna vackra bok. Sedan återstår utmaningen att komma in under huden på denne egensinnige konstnär. Om det nu går.