Det finns band man gillar, band man struntar i och så finns det band som Tindersticks. Sådana som slår sönder ens hjärta i tusen bitar med en hammare, bara för att sedan plåstra ihop det. För mig började det med "Curtains" 1997 och fortsatte med "Simple pleasure" och "Can our love" - samma smärtsamma, underbara procedur.
När bandet lades på is för att senare återuppstå i en ny konstellation var det som om något hade gått förlorat. Förra skivan "Falling down a mountain" var en besvikelse, habil rent musikaliskt, men utan spänning och passion.
Så kommer då "The something rain" - Tindersticks bästa skiva på många år. Med ett nio minuter långt inledningsspår som skulle göra Björn Ranelid grön av avund för att det är så in i helsike poetiskt och erotiskt, med en Stuart Staples i högform och den där patenterade melankolin som krossar ens hjärta igen och igen. Tindersticks reser sig på nio, med äran i behåll.