NY BOK
Annvi Gardberg och Matias Kaihovirtas
Brandtal för världsrevolutionen – Allan Wallenius och hans röda resor
Svenska folkskolans vänners förlag
Två bröder som står varandra nära hamnar på helt olika ståndpunkter om vad som sker i Finland som då fortfarande är ett ryskt storfurstendöme. Paul Wallenius lämnar landet olagligt för militärutbildning (jägarrörelsen) i Tyskland. Han kommer sedan att stupa som officer på den vita sidan vid de hårda striderna vid Tammerfors 1918. Den vekare yngre brodern, Allan, poet, pacifist och bibliotekarie, kom att bli en förgrundsfigur på den röda sidan. Båda bröderna växer upp i en svensktalande småborgerlig miljö. Pappan var kontorist.
Allan Wallenius (1890–1942) blev socialist under gymnasieåren i Åbo under påverkan av en karismatisk lärare. Både den finlandssvenska och finska arbetarrörelsen var stark i hamnstaden Åbo med profilerade ledargestalter. Där fanns också en rysk garnison som var påverkad av oron i hemlandet. Tidningen ”Arbetet” lockade till sig många på vänstersidan. Allan Wallenius som arbetade på Åbo bibliotek skrev i tidningen. Han hade av biblioteket skickats på kurs till USA för att lära amerikansk biblioteksteknik. Där hade han också kommit i kontakt med den amerikanska arbetarrörelsen.
När finska inbördeskriget bröt ut delades landet på mitten, där det röda folkkommissariatet (radikala socialdemokrater) styrde södra delarna av landet i en linje som gick norr om industristäderna Björneborg och Tammerfors. De vita, med Vasa som tillfällig huvudstad, behärskade Österbotten och Norra Finland.
Ännu när den väpnade kampen bryter ut är banden mellan bröderna Allan och Paul starka. Innan krigsutbrottet hade de träffats i Åbo och samtalat fredligt som ”de bästa av vänner”. Allan ser till att Paul kan få ett intyg av de röda som ger honom fri passage till Österbotten och den vita sidan. Allan utses av den röda ledningen i Åbo till postkommissarie. Han får också i uppgift att beslagta Länsstyrelsens pengar.
Efter inbördeskriget flydde Allan Wallenius till Stockholm tillsammans med sin åländska fästmö och senare hustru Alice Rosenblad. Han och andra exilkommunister verkade för revolution i hela världen. Han utvisades från Sverige och hamnade i Moskva där han fortsatte sitt arbete. Han kom i onåd under 1930-talet som många finska exilkommunister och dömdes för förräderi mot Sovjetunionen. Han dog i fängelset 1942.
Allan Wallenius föräldrar, August och Sigrid, hade det inte lätt efter det finska inbördeskriget. Äldsta sonen Paul blev hyllad som en ”vit” hjälte medan Allan är efterlyst och föraktad som röd flykting. Trots omgivningens fördömanden håller mamma Sigrid fast vid att båda sönerna är lika värdefulla. Hon upprätthåller också en brevkontakt med Allan.
Sammantaget inte bara en bok om finlandssvensk kommunists öden utan också en bok om två bröder och ett ”brödrakrig ”som författaren Margit Niinien känner och beskriver. Hon konstaterade att Paul och Allan är vänner fast den ena är vit och den andra röd. Allan är en labil känslomänniska som kan flamma upp under politiska diskussioner och Pauls ”jägarideologi och besserwisseranmärkningar” retar Allan.
Det motsägelsefulla i Allan Wallenius personlighet visade sig också i devota hyllningsartiklar till Josef Stalin långt in på 1930-talet samtidigt som han bedrev en omtänksam brevväxling med sin mor Sigrid i Finland där det var vardagen och barnbarnen som skildrades.
”Sov min lilla hämnarson, sov fast hatet ropar, runt omkring oss nöd och hån, hån av maktens hopar. Far sköts ner vid Tammerfors, stora bror tog svälten, tungt är bära sorgens kors men så fostras hjälten.”
Agitationsdikt av Allan Wallenius till melodi av ”Sov du lilla vide ung”.