NY BOK
Den fredlösa
David Ericsson
Ordfront
Det ligger i sakens natur då en av huvudpersonerna, Annie, är på flykt undan rättvisan. Hon har mördat en person, en man som med jämna mellanrum våldtog Annie under hennes tonår. Så handlingen, mordet, skedde i självförsvar men är ändå ett brott som kräver sin gång hos justitia. Annie är dock en förslagen person som genom att fejka sin egen död – en bil med henne vid ratten som kör av vägen och störtar ner i havet – lyckats lura de flesta och hållit sig undan genom att bo i ett kollektiv i "Norrland" och bland vänner i samhällets så kallade utkanter i Köpenhamn.
"Jag var med henne när hon flydde landet och ner genom Europa", säger berättarjaget i "Den fredlösa", som enligt baksidestexten i stora delar är "verklighetsbaserad".
David Ericsson tillhör en generation arbetarförfattare frikopplad från den klassiskt svenska. Här handlar det om fruktplockning av olika slag i Sydeuropa, eller jobb knutna till transport, godshantering och dylikt där åkerier ropar efter behov av folk. Jobb där osäkerheten ständigt lurar runt hörnet. "Ett noll till mig alltså i arbetets lotteri", som berättarjaget säger.
"Den fredlösa" utspelas i vitt spridda miljöer. Sven, jämngammal med Annie, går dit Annie vinkar och blinkar. Brevet med hennes "kom hit" får den gamla kärleken att blomma upp i honom. Eller är det bara en illusion? Och en trötthet kring sitt eget liv och en längtan bort från ensamheten i Stockholm.
Romanen blir lite tjatig i längden; glädje att mötas, knull, vidare till nästa påhugg, plocka frukt, Annie försvinner, hör av sig, Sven tvivlar, möte igen med försoning och knull, dricka öl och plocka mer frukt, och så vidare. Annie känner sig jagad och planeraratt sticka, och försvinna i Brasilien.
Innan dess, träffa hennes vänner i Christiania i ett Köpenhamn där mc-gängens krig pryder kvällstidningarnas löpsedlar. Pust, känner jag som läsare och blir inte särskilt engagerad.
"Den fredlösa" är en litterär roadmovie på nästan 300 sidor men vars innehåll är ganska tunt. Jag saknar mer kött på benen runt huvudpersonerna, bortom det yttre av det jag redan nämnt.
Romanens sista del är dess bästa, där Ericssons prosa blir tätare och får spänst när han skildrar en arbetsmiljö han kan som sin egen ficka, lastbils- och långtradarchaufförens, i Sverige.
Och trots att rättvisan hinner i kapp Annie finns ändå en tro på en framtid. Hoppet är ju trots allt det sista som överger människan.