NY BOK
Johanna Hedman
Trion
Norstedts
Thora kommer från ärvda pengar och läser juridik. Hon är avmätt och likgiltig inför nästan allt. Trots att de inte behöver hyr hennes föräldrar Laura och Aron ut några rum i den stora Stockholmsvåningen till humaniorastudenter, som bjuds in till de intellektuella middagarna i matsalen. En av dem är Hugo som ömsom avskyr ömsom fascineras av Thora. Känslorna är besvarande.
Någon som däremot utan komplikationer gillar Hugo är August; killen Thora känt sedan barnsben och ibland är tillsammans med, ibland ligger med och ibland älskar platoniskt.
Tillsammans bildar de tre en trio. Till och från presenteras även andra vänner och ligg till trion, men ingen kommer in i den treenighet som Thora, Hugo och August är. Trots att Thora bitvis har romantiska känslor för både Hugo och August uppstår inget triangeldrama. Utåt sett i alla fall.
Johanna Hedmans debut är Stockholmsromantisk. Läsaren får vistas i vindsvåningar, i små studentrum, på sunkiga barer kring Mariatorget, i Kungliga biblioteket och i parker där det halsas folköl hela sommaren. Thora, Hugo och August älskar varandra på det sätt som man gör när man är typ 22 år. Eller som August uttrycker det: ”Vi kommer aldrig vara lyckliga på det här sättet igen. Vi behöver bara ta hand om oss själva och ingen vi älskar har dött.”
Johanna Hedman skriver fram ”Trion” genom att låta Thora respektive Hugo i jag-form få vartannat kapitel. Augusts perspektiv får vi aldrig, men trots det är han en lika självklar del i såväl romanen som i trion.
Det är klanderfritt, i den här debuten finns nästan inget att anmärka på. Att Johanna Hedman lyckats skriva en sådan här bok är imponerande. Det tycker fler än jag; ”Trion” är redan översatt till sju språk. Trots det är det något som saknas. Det är stilistiskt snyggt och det är smart, men det är inte särskilt drabbande.
”Trion” kan bäst beskrivas som någon slags mashup av Lydia Sandgrens ”Samlade verk”, Gun-Britt Sundströms ”Maken” och Sally Rooneys ”Normal people”. Tre verk som alla kan beskrivas som generationsromaner. Det är säkert ”Trion” också, men i jämförelse med de andra böckerna bidrar romanen inte med så mycket nytt.
En stor anledning till det är att karaktärerna aldrig nås på djupet. Detta är ett medvetet val från Johanna Hedman, själva konflikten i boken handlar om att slitas mellan att vilja vara autonom och erkänna sig beroende av andra människor. Men att inte känna för någon gestalt i en samtidsroman om relationer blir tyvärr platt. Samtidigt går det inte att förneka att ”Trion” absolut är en jättefin debut.