Fina sångarinsatser och en gripande berättelse gör att Näktergalen trollbinder. Föreställningen bygger på biografin om sopranen Jenny Lind, flickan som kom från Stockholms fattiga kvarter, var född utom äktenskapet och mot alla odds blev 1800-talets megastjärna.
Scenrummet är enkelt och stilrent. Skira draperier, ett trägolv, några pallar och en snygg ljusdesign. Tre kvinnliga skådespelare gestaltar Jenny Lind och personer i sångerskans liv. De har enkla scenkläder i svart och vita krinoliner, de som skulle få kjolarna att stå ut från kroppen.
Tack vare den enkla inramningen sugs man snabbt in i berättelsen och dess många bottnar. Vi får inblick i det gamla Sverige, med fattigdom, klasskillnader och kvinnors obefintliga rättigheter. Dels skildras Jennys svåra barndom; hunger, mammans misshandel och hårda ord, som trots enorma framgångar och publikens kärlek förföljer Jenny genom livet likt en spökröst. Dels berättas om Jenny Linds framgångssaga. Mängder av rosor på scenen får symbolisera hur älskad hon var.
Den tidens recensenter citeras, som lyriskt beskriver Jenny Linds röst ”som silverdroppar från ett vattenfall” och ”En näktergal”. Men föreställningen skildrar även den styrka och beslutsamhet att ta sig ut i världen hon hade. Rikedomarna skänkte hon till behövande.
Framgångarna gav Jenny Lind en viss makt över sitt eget liv men pressen och de ständiga turnéerna kunde emellanåt blir för hård på världsstjärnan som var nära kollaps många gånger.
Gestaltningen har även humoristiska inslag, som när danske sagoförfattaren HC Andersen tafatt friar till Jenny utan framgång.
Imponerande, och en stor del av behållningen, är sångarinsatserna av Karin Paulin, Kristine Gulbrandsen och Hanna Edh. Oj, det måste ligga många timmars träning bakom att kunna sjunga så operamässigt, vilken utmaning!
Sedan måste den nyskrivna musiken av Tomas Isacson nämnas, det är ju den som sätter stämningen och trots att det handlar om 1800-talet finns här en modern touch som funkar alldeles utmärkt. Isacsson ackompanjeras av violinisten Samuel Lundström och Göran Fröberg på blåsinstrument.
Det är så positivt att se att Norrbottensteatern fortsätter att förfina sin specialitet, teater med fokus på högklassig musik och fina sångarinsatser. Näktergalen är ett fint exempel på det.