Med att ur minnet deklamera första versen av dikten ”Pojkarne” av 1700-talspoeten Anna Maria Lenngren inledde Idrottsbladets legendariske chefredaktör Torsten Tegnér (1888-1977) en debatt om bojkott av OS i Mexiko 1968.
Debatten ägde rum våren 1968, vid en av studentföreningarna i Uppsala, och handlade om Sydafrika som på grund av sin apartheidpolitik skulle bojkottas från de kommande olympiska spelen i Mexiko, liksom i spelen fyra år tidigare. Tegnér pläderade engagerat för att Sydafrika borde få delta, eftersom landet i alla fall inom idrotten gjort vissa förbättringar i sin raspolitik. Dessutom menade han att idrott, kultur och kontakter mellan folk, skulle stå över politiken, vara ett slags frizon, där alla världens ungdomar kunde mötas.
T.T. som hans signatur var, argumenterade entusiastiskt för sin sak och citerade rader som: "I var kamrat av leken jag såg en trogen vän..." ur Lenngrens dikt. Vi som var där imponerades av hans tal, men tyckte inte hans två argument räckte. Alla gick emot Tegnér i sakfrågan, även om vi i princip höll med om hans huvudtes att idrott och kultur inte borde få vara redskap för ländernas utrikespolitik. Slutresultatet i bojkottfrågan blev att Internationella olympiska Kommittén, IOK, uteslöt Sydafrika från Mexiko-OS 1968 och senare från alla spel fram till år 1992, det vill säga så länge landet hade sin apartheidpolitik.
I OS i Montreal 1976 bojkottade spelen av19 länder, främst afrikanska, för att Nya Zeeland hade spelat en match i rugby mot Sydafrika men ändå fick vara med i OS. Att rugby inte var en olympisk gren spelade ingen roll, bojkottkraven hade blivit populära.
1980 och 1984 fick vi så de storpolitiska bojkotterna mot Moskva och Los Angeles. Moskva-OS bojkottades av ett 60-tal länder med USA i spetsen. Huvudskälet var Sovjets invasion av Afghanistan. Fyra år senare uteblev bland annat Sovjet, Östblocket och Kuba. Som skäl angav länderna bristande säkerhet för deras idrottsmän, men alla förstod att deras politiska ledare bara gav igen för bojkotterna fyra år tidigare.
Trots dessa misslyckade bojkotter vill många fortsätta med att använda idrotten som redskap i storpolitiken, men hittills har de inte lyckats.
2008 när Peking arrangerade sommar-OS ville en del bojkotta spelen på grund av Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna och samma argument användes mot vinter-OS i Sotji 2014. En del betonade särskilt HBTQ-personers svaga ställning i Ryssland.
Inför vinter-OS i Peking har kritiken mot Kina och kraven på bojkott varit starka i medierna och de flesta tycks hålla med och anser att det var olyckligt att landet utsågs till arrangör. Den begränsade yttrandefriheten i Kina betonas, liksom landets hårda politik mot en del minoriteter. Andra mänskliga rättigheter, som sjukvård, utbildning, bostad och en god levnadsstandard, där Kina lyckats utomordentligt väl, nämns aldrig.
Ingen analys av tidigare, misslyckade bojkotter görs, så det blir väldigt svårt för en vanlig medborgare att göra en egen bedömning av vilka länder som är tillräckligt bra för att få arrangera ett OS eller VM. Torsten Tegnérs gamla tes från 1968, att idrott, kultur och mänskliga kontakter är så viktiga, så de inte bör användas som slagträn i politiken, har de flesta glömt.