NY BOK
Linnea Axelsson
Magnificat
Albert Bonniers förlag
Det är en bok som är skriven på vers, rör flera generationer samiska familjer och handlar även om samernas historia och Sveriges koloniala politik. Dikteposet belönades med Augustpriset och har även blivit en mycket sevärd scenkonstföreställning som turnerat med Riksteatern.
När Axelsson nu är tillbaka med ”Magnificat” är det en helt annan ton. Det är en kortroman med poetiskt språk, men det är inte poesi. ”Magnificat” är en kärlekshistoria med en twist och en berättelse om saknad och sorg. Språket är rakt och konkret, men ”Magnificat” är också mångbottnad och mytisk.
Romanen handlar om berättarjaget, en svensk kvinna som bor i Frankrike med man och lilla dotter, som en dag träffar på den 19-åriga pojke hon var förälskad i som ung. Huruvida det är magisk realism eller en dröm är upp till läsaren att avgöra – något är det i alla fall eftersom den 19-åriga pojken inte lever, utan dog som just 19-åring.
Mötet med pojken får hur som helst kvinnan att bli nostalgisk och gå igenom sin ungdom; kärlekshistorien i det förflutna är kvinnan långt ifrån förbi.
Bitvis är ”Magnificat” en väldigt fin berättelse om förälskelse och passion. Axelsson skriver suggestivt om åtrå, kroppsvätskor och lust. Det är berörande och på samma gång sorgligt hur kvinnan längtar tillbaka till något som inte längre finns hos henne. Visst har man blivit mätt på all samtidslitteratur om hur en medelålders medelklass drömmer sig bort från sin tristess, men Axelsson lyckas faktiskt beskriva detta på ett nytt sätt och det blir effektfullt.
Men romanen går aldrig riktigt på djupet. Blicken stannar alltid utanpå, aldrig inuti. Det är en stor skillnad gentemot ”Aednan” som var så närvarande. Kanske är det orättvist att jämföra ”Magnificat” med Axelssons föregående succé, men det är också ofrånkomligt eftersom Linnea Axelsson med ”Aednan” visade att hon har en nivå som är långt över ”Magnificat” – även om den sistnämnda absolut är läsvärd.