NY BOK
Hanna Rajs
där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn: Cristinaboken
Albert Bonniers Förlag
När hon nu debuterar som romanförfattare med ”där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn”, som har undertiteln ”Cristinaboken”, heter hon kort och gott Hanna Rajs.
Det är mycket från Rajs tidigare verk som känns igen i prosadebuten: det sparsamma användandet av skiljetecken, avsaknaden av versaler och det direkta tilltalet. Men ”där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn” är en egen bok som står för sig själv.
Den handlar om romanjaget Hannas vän Cristina som dog för ungefär tio år sedan. Hanna konstaterar att hon inte visste något om saknad innan september 2013 och skrivandet är bra – för i text kommer det som inte kan sägas högt fram.
Och det stämmer, det är inget som lindas in i Rajs sms-lika språk, hon öppnar hjärtat och ger det rakt ut. Hanna skriver fram både Cristina och sin egen sorg, skuld och saknad.
Hos Hanna finns också en osäkerhet; lyckas hon gestalta Cristina och klarar hon, som är poet, ens av att skriva prosa?
Svaret är ja. Med råge. Såklart att Hannas bild av Cristina är hennes egen, men hon försöker heller inte få den till någon annans.
Men Hanna tvivlar. Hennes morföräldrar frågar om hon var kär i Cristina. Nej, det var hon inte. Men de var som systrar, konstaterar författaren. Och undrar: "Hade den här boken blivit bättre om jag var kär i Cristina?"
Svaret är nej. Tror jag. Det är svårt att se hur ”där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn” hade kunnat bli bättre. Det är en roman som kommer att bli kvar i mig.
Och även Cristina blir kvar. Det är väl så det är, att de döda lever vidare genom våra berättelser om dem och nu har Cristina en bok. Men Hanna har svårare och svårare att höra sin väns röst i huvudet. Cristina hade inte Facebook och på Google går det knappt att hitta någon information om henne. Om man inte finns kvar på någon ljudinspelning, var finns man då? Hanna betalar därför dyra pengar i hopp om att det ska gå att hitta raderade sms-konversationer, ljudklipp och telefonsamtal med Cristina. Det går inte. Men:
tur att hjärtat minns när hjärnan glömmer
Cristinaboken är en roman om Hanna och Cristina. Men för alla som också haft någon som dragits ifrån dem för tidigt är den universell.
Till slut kan Hanna höra sättet som Cristina sa ”okej” på och jag tänker på min vän Oscar, som dog 27 år ung, för jag måste alltid minnas hur hans röst liksom svajade när han pratade.
Till en början förenades Oscar och jag i vår kärlek till Charles Bukowski och därför ska jag alltid fortsätta läsa honom, även fast det gör ont. Och nu vill jag läsa Rajs också.
Hennes skönlitterära debut gav mig kanske inte tröst, för det går inte, men boken förstod mig. Som Hanna Rajs själv uttrycker det: texten kan ha sprickor som tanken inte klarar av att bära. Det är det finaste litteratur kan vara.