NY BOK
David Vikgren
Mordnattenmatrisen
Teg Publishing
”Mordnattenmatrisen” är hans första roman och på flera sätt är den typisk för hur poeter skriver skönlitteratur: det experimenteras. Genrebenämning och etiketter är såklart oviktigt och det spelar därför ingen roll vad ”Mordnattenmatrisen” är, men någon vanlig roman är det faktiskt inte.
Boken består endast av 86 sidor och har varken kapitel- eller styckesindelning. Det har sitt syfte, men gör det också lite rörigt. Dock är det ett konsekvensrikt formatgrepp; de texttäta sidorna gör att prosan känns som inre monolog. Vilket det inte är.
Tvärtom består ”Mordnattenmatrisen” av dokumentära utsagor från den 28 februari 1986 – kvällen då Olof Palme sköts ihjäl. Att utgångspunkten har varit de verkliga vittnesmålen gör något, läsaren slungas tillbaka till den där fredagen för drygt 35 år sedan. Mycket för att språket inte har skrivits om och moderniserats, i texten används till exempel n-ordet.
Det som utspelar sig i ”Mordnattenmatrisen” sker på ett tidslopp av två timmar och 45 minuter. Att läsa boken tar ungefär hälften av den tiden. Men det hindrar det inte från att vara en stor berättelse.
Men är den moralisk? De senaste veckorna har återigen Estoniakatastrofen och journalisten Henrik Evertssons dokumentärserie varit i nyhetsflödet. Det har rapporterats om nya dyk och nya teorier om vad som kan ha orsakat hålet på vraket, som Evertsson visade på i ”Estonia – fyndet som ändrade allt”. Samtidigt har Henrik Evertsson kritiserats för att strö salt i såren på alla de som mist anhöriga i katastrofen, då kritikerna anser att han faktiskt inte kommit fram till något av värde.
Jag ska inte ta ställning i detta, då jag inte ens sett ”Estonia – fyndet som ändrade allt”. Inte heller vill jag dra paralleller mellan Evertssons och Vikgrens verk, men gravfrid – både bildlig och bokstavlig sådan – är i alla fall något jag tänker på under läsningen av ”Mordnattenmatrisen”.
Vikgren är långt ifrån den enda som gjort kultur av mordet på Olof Palme. Men måste man göra det, bara för att man kan? Är det rent av att fetischera Palmemordet att skriva om det på det här sättet? Eller är det rent av positivt, bara ett sätt att se till att den gamla statsministern aldrig kommer att glömmas bort?
De frågorna förblir obesvarade. Och det är väl just essensen av bra litteratur: den ska få oss att tänka på frågorna. Inte besvara dem.