NY BOK
Thomas Tidholm
Mänskligheten
Ordfront
Här rör sig Tidholm, som så ofta, i gränssnittet mellan människa och natur. Texterna har en tydlig kronologi, med början i ett nutidsaktuellt Genesis: /Människorna förstod inte vad som är bra/De såg sig misstänksamt omkring/så fort de vaknade i den där trädgården./ Sedan rör sig berättelsen framåt i tiden, genom människans evolution och genom människans utvecklande av språket. /Språket löper som en infrastruktur av små trådar genom världen. Människorna rör sig i språket. Men språket rör sig i människorna. De kan inte skiljas åt./
Flera av dikterna, eller kanske den röda tråden i sig, innehåller kritik mot att det är människan och människans språk som definierar naturen, inte naturen själv. /Förklaringen kan vara att språket har en grammatik som inte är tillämplig på naturen. Att naturen är kaotisk, anarkistisk och dessutom helig./
Tidholm undersöker problematiken i att språket tar nya och nya vägar, men att det ändå finns en gräns utöver vilken /där Ingenmanslandet börjar, där Konsten växer upp ur jorden/som en osannolik kaktus./
Det är inte svårt att tänka på Wittgensteins bevingade fras: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”, (Tractatus, 1921). Beskrivningen av naturen, och människans varande och tänkande, måste alltid bli bristfällig i grunden, men ger ändå plats för ständigt nya inmutningar av naturen. /Språket är till sin natur invasivt. Det sprider sig ohämmat/ i människorna, på samma sätt som människan sprider sig invasivt på planeten./
Wittgensteins logiska slutsats har dock aldrig bekymrat någon poet, och så inte heller Tidholm. Med stor vana vid språket målar han upp en miljontals år lång Bayeux-tapet. Precis som gobelängen, så är det också i mångt och mycket de tragiska ögonblicken i mänsklighetens historia som fastnar i väven. Människans glupskhet och dumhet ökar med tiden: /ett livlöst landskap med enbart barr på marken, som med jämna mellanrum rivs upp av maskiner i kriget mot allt levande./
Det vore fel att kalla ”Mänskligheten” för en dystopi, även om flera av dikterna påminner just mänskligheten om de naturens syndastraff som kan drabba oss. Tidholm har en underfundig humor som verkligen gör texterna variatonsrika och än mer läsvärda:
/Jag måste sluta använda ordet ”jag”. Det osäkrar allt./Jag vet ju inte ens om det är sant./