NY BOK
Fredrik Sjöberg
Sjöelefanten i Bukarest och andra essäer
Bonniers
Som många andra framgångsrika tidningsarbetare ger Sjöberg nu ut en klippbok, "Sjöelefanten i Bukarest". De tjugotvå bidragen har under de tio senaste åren varit publicerade som artiklar i mer beskuren form.
Det mindre formatet betyder att essäerna blir mer bantade och hårdare styrda. Jag kan sakna den där svängen ut i tangentens riktning då Sjöberg fritt strövar omkring i sina bokliga, större essäer.
Här finns en saligare blandning än hos någon annan i branschen. Vi får möta texter om Ölands fåglar, saftiga svordomar, bikriget på Läsö, fekalier, det våldsamma drogmissbruket i Tredje riket, Patriotiska sällskapet, Ulf Lundell och Rosettastenen.
Mycket i klippboken kretsar kring samlande och de naturer som maniskt plockar på sig föremål och objekt. Det är nog inte fråga om sjukdom, snarare en last, tror han, men samlande i den skalan leder i regel till stor lärdom och genererar spännande berättelser.
Det vimlar som vanligt av fakta som förbluffar och väcker uppseende och dessa aparta fynd ger texterna en särskild syresättning.
Sjöberg har också kvar sin förmåga att vara mycket rolig mitt i klivet, närmast i förbifarten. "Två halvgamla män av norsk lantras" skriver han till exempel i en recension av "Havsboken". Den sortens vackra klacksparkar i ett vanligt uppspel vimlar det av i boken.
Han blir vansinnig på de naturvänner som tror att vi kan söka oss tillbaka till ett urtillstånd och där upptäcka paradiset. För naturen är "iskallt amoralisk" och som "rättesnöre är den en katastrof".
Hur det går för de vilda vargarna i Sverige är ett av "mina allra främsta, aktivt omhuldade ointressen", erkänner han, och vill hellre "ta betäckning" än "ta ställning". Positionerna är nämligen "fullkomligt låsta", och speglar urgamla motsättningar.
Som alltid i Sjöbergs essäer möter man ett antal horisontgångare, människor som traskat ut ur historien men som författaren nu lyfter tillbaka in igen. Här får de en del av den "ära och berömmelse" samtiden förnekade dem.
Sjöbergs oförblommerade ton är i regel uppfriskande men i den här boken blir han ofta lite föraktfull och i överkant hårdhänt. De där utfallen skämmer Sjöbergs glansfulla stil, tycker jag. Han är ju annars den som kanske skriver elegantast roligast av alla rikets essäister, hans pregnanta ordkonst är hela tiden lätt, fjärilslik, men ändå sakrik och tät.