NY BOK
Horace Engdahl
op.101
Bonniers
Det finns på åtskilliga ställen sådana lätt gallsprängda uppgörelser med tidsandan, "en best som byter skepnad medan vi slumrar". Fast de där påhoppen slutar också ofta med att han vänder vapnen mot sig själv.
Horace Engdahl är pregnant och bitsk, en nästan obegripligt bildad, äldre herre vars minne tycks i det närmaste obegränsat. Han mixar obesvärat pikanta detaljer, stora linjer och oväntade iakttagelser.
Sällan har väl stor lärdom rört sig med sådan lätthet. Det beror på att den bärs upp av en gnistrande ordkonst. Samtidigt kryddar han sina resonemang med verbala fullträffar från en rad stora andar.
"op.101" består av fyra "satser". Avsnitten i de två första delarna är på någon sida eller två, ett format som Engdahl ofta använder och som passar honom väl. Där finns också en rad aforismer och andra citatvänliga fragment. "Allting som är underbart är orättvist", kan han meddela. Två kortessäer avslutar boken.
"Jag blev bestulen på min mildhet", börjar en bitter text. Det som hände vara att "tidens makt" förvandlade honom till "en engagerad författare". Nu är han inte längre en författare han själv "skulle vilja läsa".
Det finns ett kärleksfullt miniporträtt av pappan som var alldeles "fri från självmedlidande", en hållning han menar har försvunnit. Man kan, tycker jag nog, spåra en hel del självmedlidande också hos Engdahl, om än saltat med bitterhet och cynism.
Ämnena växlar kolossalt. Han skriver om en rad författare, om krigen i början av 1800-talet, om tolerans, ondska, frigjordhet, skandalens natur, helvetesläran, om en tysk jaktpilot och det barbariska straffet att låsa in folk. Bland annat.
Hans tankar om erotik och sexualitet imponerar däremot inte lika mycket på mig. Där finns ett par sidor som nog kommer att betraktas som bra gubbiga. Engdahl är troende kristen men skämtar gärna om Vår Herre. I ett av hans fragment samtalar djävulen med en av ärkeänglarna. "Är Chefen fortfarande arg på mig?" undrar den onde.
Han berättar rörande om ett avgörande möte med Bach och "Matteuspassionen". Hos Bach fann han kanske inte lycka, men sanning, "något som gör lyckan överflödig". Så följer en grundlärd, konfessionell analys av verket.
"Opus 101" är en av Beethovens pianosonater. Stycket förändrade den klassiska pianomusiken, menar Engdahl. Men sonaten leder honom också in på kloka tankar om livet, döden och släktets fortbestånd.