NY BOK
Maria Turtschaninoff
Arvejord
Förlaget
Maria Turtschaninoff (född 1977) har tidigare skrivit ungdomsromaner och fantasy. Hon är född i Finland och har studerat till kommunekolog i Göteborg men bor nu i Karis i södra Finland. Hennes föräldrar kom från Karleby i Österbotten. Med boken ”Arvejord” berättar hon om blodsband till en liten österbottnisk by under 400 år. Det är hennes egna rötter och ”skogens barn” hon skildrar. Människan och skogens rötter går djupt.
”Arvejord” är alltså en episodroman om människoöden på en gård från 1600–2000-talet. Den omgivande naturen och finländarnas förhållande till den under olika sekel är det bärande temat. Romanens människor växlar över tid. De är som trollsländor, här en dag, borta nästa, men gården, skogen och mossen består. Skogen är inte bara ”Finlands gröna guld” utan fyller för många nordbor ett behov av andlighet.
I "Arvejord" anländer en kvinna, berättarjaget, till ett hus i den österbottniska skogen. En plats hon fått i arv. ”Människan och skogens rötter går djupt. Med en urna i famnen anländer en kvinna till ett tyst hus i en stor skog. När den sista burken av mammans lingonsylt är slut är hon den äldsta i familjen. Nu är huset, marken och skogen hennes att ta över.”
Här på gården Nevabacka finns inga porträtt i olja på släktingar från sekler tillbaka, men här finns ett mangelbräde med årtalet 1683 skrivet med sneda siffror, en handborr med ett skaft av horn, lakan med mormoderns monogram, en ryggsäck från kriget hänger på en krok, och i farstun står moderns gamla gummistövlar. Den uråldriga mossen på gårdens ägor består och blir till en nästan helig plats.
Det ursprungliga torpet i skogen stod tomt och skogen vandrade snabbt in. Byn vid ån var en bättre boplats. Längs ån transporterades tjäran som brändes i skogen, djurskinn och smör och den österbottniska rågen i tunnor. Vintertid var ån isbelagd och man kunde åka skidor till Gamlakarleby vid kusten.
Nevabacka gård har upplevt Stora ofreden, missväxtår, farsoter, emigration till Amerika, inbördeskriget, vinter- och fortsättningskriget. Men den omgivande skogen och mossen finns där som skydd, gömställe, lekplats, själasörjare.
Det märks att författaren har ett passionerat förhållningssätt till en viss plats i Österbotten och människorna som bott där. Men också ett övergripande ekologiskt synsätt till naturen som omger oss. Hon påminner oss om vår kulturtradition i nära kontakt med skogen. Om gläntorna, hulten och lövbottnarna som ersätts med produktionslandskapets föryngringsytor. 2000-talet präglas också av den österbottniska landsbygdens många ödehus.
Sverige kommer med på ett hörn i boken då det visar sig att den första bosättaren på Nevabacka är en soldat från västra rikshalvan som lovats ett torp i öster som lön för trogen tjänst. Han anländer över havet till Gamlakarleby (finska Kokkola) och följer en å till en liten by där marken ligger. Där tar släkteposet sin början.
”Sist och slutligen” som man säger i Österbotten. Moderns instruktioner om ”Arvejorden” med mera: ”Håll minnesstunden på hembygdsgården. Granholms bageri gör goda smörgåstårtor, champagne ska det vara, något gott att äta. Men anstalta inte alltför mycket! Ni ska minnas, inte sörja. Inga begonior på min grav, då kommer jag och spökar! Kremering, tack. Du vet att du inte får sälja Nevabacka.”