NY BOK
Ingegerd Björklund
Med befriad röst
Ordalaget
Det är historien om en vetgirig och viljestark pionjär som Ingegerd Björklund förmedlar, så initierat som det verkar ha varit möjligt att rekapitulera den.
Wendela Hebbe var 33 år när Lars Johan Hierta 1841 anställde henne på Aftonbladet, tidningen han startat elva år tidigare. Hierta var humanist och värnade om kvinnors rättigheter, så han gav henne samma lön som redaktionens män.
Det var en revolutionerande händelse att en kvinna fick ett forum för att fritt uttrycka sig i den mansdominerade dåtiden.
I januari 1846 skrev Hebbe det som har kallats Sverige första socialreportage. Rubriken var ”Arbetskarlens hustru” och texten handlade om en fattig familj bosatt i ett ruckel. Hyran var obetald, barnen sjuka. Levande och medryckande beskrev hon människor och en miljö som för Aftonbladets läsare var helt okända. Den som ville hjälpa familjen, avslutade hon, kunde lämna bidrag på Aftonbladets kontor.
Dagen därpå strömmade människor till för att hjälpa.
Det blev många fler liknande reportage och alla fick enorm respons.
Hebbe anpassade sig i jobbet till männens värld, men hade alltid kvinnoperspektiv. Hon skrev inte om feminism och emancipation, men praktiserade begreppen som yrkesarbetande journalist och ensamförsörjare för tre döttrar.
Produktiv var hon. Litterärt mest lyckat blev ”Brudarne”, en tydligt självbiografisk berättelse om hur en 17-årig prästdotter i småländsk prästgårdsmiljö upplever kärlekskval, dubbelmoral och svek.
Biografin om denna beslutsamma journalistpionjär rymmer också pikanta inslag.
Till exempel hur Hebbe från tonåren uppvaktades av Esaias Tegnér, nationalskald och biskop i Växjö. Han var 26 år äldre och gift, men framstår via sina brev till henne som främst slemmigt gubbsjuk. Hans sexuella utpressning förblev ändå fruktlös, för Hebbe ville bara vara vän.
Med Lars Johan Hierta blev det annorlunda. Med honom fick hon utomäktenskapligt barn när hon var 43 år. I lönndom födde hon sonen Edward nere i Frankrike. Han fick ett fosterhem i Tyskland, så skandalen blev aldrig offentlig.
Björklunds berättande fjärmar sig från det riktigt gedigna genom slarv med ett par årtal, för många utropstecken och en alltför snårig förgrening i skildringen av släktingars öden.
Det är berättelsen som är behållningen, den om en stark kvinna vars livsgärning, med Björklunds ord, manifesterade kvinnoemancipationen.