NY BOK
Anna Laestadius Larsson
Alla dessa djäfla qvinnor
Piratförlaget
När Kamala Harris blev USA:s första kvinna som vicepresident 2020 hyllade hon de medsystrar som banat väg. ”Jag står på deras axlar”, sa hon, en liknelse Anna Laestadius Larsson citerar med förtjusning.
I sin utomordentliga bok uppmärksammar Laestadius Larsson en rad kvinnor, ofta okända eftersom de blivit ignorerade i historiskrivningarna. Kvinnor som hade ork och mod att trotsa hat och hot och hån, pionjärer för efterföljande generationer.
Främst fokuserar hon på tre mer bekanta, som kan ”blända med sitt mod och sitt djäflar anamma”:
Harriet Nordenflycht (1718-1763) – kallad ”Herdinnan i Norden” och ”Nordens Sapfo”, den första kvinnan i Sverige som kunde leva på sitt författarskap.
Berömd blev hon för ”Den sörjande Turtur-Duvan” 1743 och året därpå kom ”Kvinnligt tankespel”. Den inledande dikten ”Fruentimrets plikt att uppöva sitt vett” var en uppmaning till kamp för också kvinnors rätt till utbildning:
”Dumma lag, du blinda sed,
Som av nedrig avund ljuder,
När du Eva kön förbjuder,
Att Parnassen komma ved.
Att du först har fått din fart
Ur en svag och manlig hjärna,
Som sitt välde velat värna,
Är väl, utan tvivel, klart.”
Hennes längsta dikt hette ”Fruentimrets försvar emot J.J.Rousseau, medborgare i Genève” och var en frän kritik av dåtidens ledande upplysningsfilosof. Han som talat om alla människors rättigheter, men visat sig använda det tvetydiga franska ordet ”hommes” bedrägligt, enbart i betydelsen männen och inte som begrepp för alla människor.
Nordenflycht hade hoppats få sin skrift översatt till franska, men det hann inte ske innan hon dog bara 44 år gammal.
Olympe de Gouges (1748-1793) – fransyskan som 1791 skrev ”Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter”, det första kända feministiska manifestet.
I det beskrev hon äktenskapet som kärlekens och tillitens grav och krävde på punkt efter punkt samma rättigheter för kvinnor som män.
Vacker var hon, men hon ville inte ses som en skönhet utan som en femme des lettres, en bildad kvinna. Orädd propagerade hon för kvinnosaken och mot slaveriet och dödsstraffet, så provocerande att hon själv drabbades av det sistnämnda och giljotinerades som 45-åring.
Mary Wollstonecroft (1759-1797) – brittiskan som var samtida med de Gouges och producerade ”Till försvar för människornas rättigheter” 1790 och två år senare ”Till försvar för kvinnans rättigheter”. Enligt henne skulle kvinnorna inte ta herraväldet över männen, utan över sig själva. Med sina skrifter påverkade hon många kvinnor och fick dem att mer tänka själva.
Könsskillnaderna berodde främst på sociala konventioner, ansåg hon. En människa föds inte till kvinna, utan blir det, den tanke som Simone de Beauvoir utvecklade 155 år senare i ”Det andra könet”.
Delvis gemensamt för de tre tidiga feministerna var olyckliga relationer med män, samt korta liv. Wollstonecroft överlevde två självmordsförsök, men dog bara 38 år gammal efter att fött sin dotter Mary – hon som med efternamnet Shelley skrev tidernas första skräckroman ”Frankenstein”.
Om de tre kvinnornas liv och verk berättar Anna Laestadius Larsson på ett engagerat, intressant och lättillgängligt sätt. På vägen beskriver hon den tidiga kvinnokampens historia och många beundransvärda kvinnor, sådana som gått före, haft betydelse och därför förtjänar uppmärksamhet, definitivt inte bara på den internationella kvinnodagen.