Under Piteås lilla festival Sommarspelen uppträdde allt från jazzinfluerade artister till storband. När Hanna Järvers namn dök upp på festivalaffischerna var det nog många med mig som drog en lättnades suck över att chansen till att uppleva modern pop dök upp. När Hanna Järver går ut på scenen i Black Box är det tydligt att hon inte kommer att spela inför en fullsatt publik som under många av hennes andra spelningar och många av de som sitter i publiken kanske inte har hört hennes musik tidigare.
"So Long" är kvällens första låt och även titeln på hennes senaste album. Ett energifyllt uppvaknade och en bra start på en timme fylld av både nya låtar och äldre material. Tillsammans med ett band på fyra killar så presenterar hon en låtlista som innehåller både låtar som skulle kunna hamna i valfri göra-slut-scen och andra som hintar om en bättre framtid. Hon blandar mer nostalgiska låtar som "Bara Få Va Enkel" som förkroppsligar en längtan efter det enkla och okomplicerade och "Jävla 80-tal" som ger en rak höger till de som tror att de vet bättre.
En sak som jag älskar är när en får lyssna på Hanna Järvers röst själv i till exempel låten "Zion" där hon ackompanjeras av Timo Krantz på synth. Hennes vackra, starka men samtidigt känslosamma röst har en nerv som gör sig otroligt bra i all sin enkelhet. Senaste singeln "Nu är du Göteborg" får i alla fall mina tårkanaler att hinta om låtens äkthet och smärta över att veta att det är över. Det är tydligt att hon lämnar publiken hänförd med sitt framträdande, trots att hon inte har någon närmare kontakt med publiken annat än ett ”tack” mellan låtarna eller när hon i slutet presenterar sitt band.
Ibland tänker jag att hon passar bättre på en mindre klubb med en publik som skriksjunger hennes låtar medan de står nära varandra och trängs. Men samtidigt kan jag se henne på större scener. Jag vill se hennes fantastiska texter fylla stora arenor, jag tror att hon kan det. Jag tycker att det är skönt att höra Järvers ärliga texter som utan filter presenteras för oss. Det känns uppfriskande på något sätt trots att vi under de senaste åren har fått se att fler tjejer har fått ta sin plats på de svenska musikscenerna. För att citera något som Little Jinder sade i en intervju: ”Man är så trött på killar som sjunger om sina känslor” och det stämmer väl in på kvällen. Det är tid för gitarrkillarnas känslosamma texter om jobbiga uppbrott att ta ett kliv ned och ge plats. Jag instämmer med hyllningskörerna som fullkomligt rasat över Hanna Järver sedan genombrottet och framförallt på senaste skivan. Vi behöver Hanna Järver.