BON IVERVälkommen tillbaka till Bon Ivers värld. Den amerikanska musikern Justin Vernon har återvänt, i sällskap av ett par bandmedlemmar och det självbetitlade albumet Bon Iver. Alla som älskade den rosade, lågmälda debuten For Emma, forever ago (2007) som Vernon lär ha spelat in ensam i skogen, kommer att känna sig hemma med nya skivan.
Och det är kanske albumets enda nackdel - att inte lyssnaren bjuds på någon enorm förändring.
Kärleken finns på skivan. Hjärtekrosset lika så. Gitarrspelet och de unika melodierna som rör sig mellan folkrock, singer-songwriter och pop har också följt med till album nummer två. Men den rödaste tråden, Bon Ivers starkaste kännetecken, är Justin Vernons karaktäristiska, oemotståndliga falsett.
Han sjunger från hjärtat och låter sjok av luft vila mellan de delikata meningarna. Den är skäl nog för att man ska bli lika förälskad i denna skiva som i föregångaren.
Bon Iver är ett vackert album, från början till slut. Ofta är det hjärtskärande fint. Musiken har mognat, blivit större och varmare. Nytt är att en 80-talsslöja ligger över låtarna, vars innerlighet växer när trumpet, saxofon, piano och stråkar får vara med. Låtar som Perth och Towers kommer att etsa sig fast i minnet länge.
Sista spåret, Beth/Rest är en ganska svulstig pianoballad som hade kunnat bli alldeles för mycket 80-tal, men nej. Bon Iver hittar balansen. Och det är alldeles, alldeles underbart.