NY BOK
Rolf Bennhagen
Fjordland
Ekström & Garay
Och ett äventyr är det sannerligen, på gott och ont, för mig som läsare att hänga med bland gamla ord, uttryck och – inte minst – den mytologi och de mytologiska gestalter som rymmer Bennhagens berättelse sprungen över tusen år tillbaka i tiden. Till vikingatid och ett svunnet Norden i vid bemärkelse där starka män, släkter, kungar av olika slag styrde och ställde med svärdet, tron (på flera gudar) och en lojalitet inte sällan bottnad i rädsla för "de andra". Just det sistnämnda gör romanen tyvärr tidlös och aktuell.
Ramen i "Fjordland" är att Arvid Björnsätre från Borglund i Norge kallas till ett personligt möte med släktens överhuvud Gånge-Rolv (romanens enda icke-fiktiva person, enligt författaren), som är herre över nordmännnens vinter-bosättningar i Nordmannalandet.
Det är ett möte som har ett uppdrag som Arvid utan knot tar sig an, lite ledsen är förstås kärleken Trine.
En dag stävar så tre båtar iväg, dels för att skanna av läget inom släktens bosättningar i fjordlandet men också för att känna av läget kring ryktet att det söderifrån, från Frankerriket, komma en religion med tron på en gud och vars villfarelse förs fram av män i mörka kappor, inte sällan med hot.
Bennhagen levandegör Arvids och de andras strapatser med rätt säker penna, men som han själv nämner i förordet är en kartbok nästan ett måste för en läsare att riktigt hänga med i den vådliga resan till Normandie, England, Danmark eller olika delar av Sverige och Sápmi.
Under berättelsens gång droppas namn med trådar till vår tid, liksom kulturella uttryck man känner igen. Mest spännande är dock den tankevärld och synen på natur och djur som framkommer i "Fjordland". Allt lever på något sätt, har betydelse. I vår tid skulle det dock inte sällan få epitetet "svammel".
Uttrycket att det som är skrivet i sten är det enda som faktiskt gäller får i "Fjordland" en dimension jag själv inte reflekterat särskilt mycket över.
Sökandet efter en vit sten är central i romanen, där persongalleriet lovar mycket men mest förblir rätt vagt.
Slutligen lyckas Bennhagen knyta ihop säcken så pass bra att jag efter sista sidan undrar: Hur gick det sen? För Arvid och Trine (med barn i magen) och för Ulf Hildingson, med Sire-Maja där i Sameland.