NY BOK
Peter Englund
Söndagsvägen
Natur & Kultur
Stadsdelen Hökarängen i Stockholm blev berömt för ett sådant år 1965 och kom att förknippas med detta mord.
Peter England ger sig på denna mera nutida historia. Han har lusläst förundersökningen, tagit del av brottsplatsundersökningen, granskat vittnesutsagor och förhör med misstänkta, fördjupat sig i förhörsteknikens förgrundsfigurer och läst på om 1960-talets berömda kriminalpoliser.
Hans ambition är också att skildra samtiden när brottet begicks, om vad den svenska välfärdsstaten var kapabel till när den var som bäst. Sedan har han skrivit en berättelse som ger en intressant inblick i jakten på en mördare.
Mordoffret är 18-åriga Marianne Granell med smeknamnet ”Kickan”. Hon påträffas död i föräldrarnas hus och den första polispatrullen avrapporterar det som ett självmord. Den unge, välutbildade kriminalteknikern Wincent Lange skickas till huset på Sommarvägen i Hökarängen. Han finner självmordet som märkligt. Varför hade hon tvättat underkläderna när hon tänkte ta sitt liv?
Det finns inga spår på brottsplatsen som vittnar om ett mord. Allt är prydligt, välstädat och mordoffret ligger under lakan i de bortresta föräldrarnas dubbelsäng. Det finns tomma pillerburkar på nattygsbordet.
Den nye och senare berömde rättsläkaren Sven-Olof Lidholm finner att flickan våldtagits. Hon har inga spår av mediciner i magen och han drar slutsatsen att det handlar om ett sexmord. Först senare kommer dödsorsaken fram: kloroform.
Det är intressant att följa utredningen, hur lite den legendariske kommissarien G.W. Larsson har att utgå ifrån, alla stickspår som utredarna hamnar på och till sist hur man äntligen kommer rätt, även om teknisk bevisning saknas. Det blir en psykiatrisk utredning som fäller mördaren.
Med andra ord har Peter Englund åstadkommit en utomordentlig berättelse även om den ibland belastas av för många tidsmarkörer. Det inledande kapitlet satt perfekt i sin skildring av tiden, men får tyvärr återkommande upprepningar.
Englund riktar många tack i efterordet, bland annat till kamraten Eric Runesson i Svenska akademien, ”... som hjälp mig med att få juridiken rätt.” Helt rätt blir det inte när han låter åklagaren häkta en misstänkt.
Och så denna avslutande släng i efterordet: ”... många i Sverige skryter om att vårda arvet efter Sjöwall och Wahlöö men får gör det.”
Det gör inte heller Peter Englund, men hans kriminalberättelse är läsvärd.