Ett sätt att bedöma en god och intressant bok är att fundera över vad den har gett mig, just mig, vad gäller associationer, tankar, minnen. Frågan blir aktuell när jag läser Tomas Cramér och Lilian Ryds bok Tusen år i Lappmarken (Ord&visor förlag).
Vad ger boken för minnen? I tankarna går jag tillbaka till skiftet mellan 1940- och 50-tal. Platsen är Hortlax strax söder om Piteå. På den tiden kom "lapparna" regelbundet under förjulsvintern med sin renhjord på flyttning ut mot kusten.
Detta är min minnesbild från en tid när "eterbruset" inskränkte sig till ångradion, när bilismen bara så smått hade kommit igång efter andra världskrigets avspärrning eller att E4:an ännu inte var påtänkt. Rikstretton kan liknas vid en slingrande grusväg mellan byarna och där kom Stålfarfar cyklande - ett annat minne vid sidan av renhjorden. Det gick uppenbarligen att flytta en hjord även i kustlandet på gammalt sätt, med skidåkande renvaktare samt tillhörande hundar, och då utan alltför hindrande biltrafik.
Det minnet ligger ungefär sextio år tillbaka i tiden. Hur mycket annorlunda, tänker man, har det inte varit en gång om vi likt den här boken ska överblicka ett årtusende?
Varför just tusen år? Och varför just Lappmarken med stort L? På många sätt har författarparet velat definiera och förklara sådana frågor just i egenskap av författarpar.
Tomas Cramér kan presenteras som den tidigare mångåriga Sameombudsmannen. Han är kanske mest känd som talesman för samerna i Högsta domstolen och det stora Skattefjällsmålet, en rekordlång juridisk maratonlöpning, från 1966 till 1981.
Lilian Ryd är författare och journalist med rötter i Jokkmokk, känd bland annat för Kvinnor i väglöst land.
Samarbetet i den gemensamma boken är kanske lättast att förklara med att Cramér står för det sakliga innehållet, som påtagligt lätt får en juridisk slagsida, medan Ryd har gjort texten tillgänglig för allmänläsarna och deras krav på ett någorlunda lättfattligt språk.
Sen har vi att förklara begreppen Tusen år och Lappmarken. Det senaste årtusende brukar konventionellt räknas som historisk tid eller den epok när skrivna källor finns tillgängliga. Det stämmer också i stort för Lapplands del. Vad gäller termen Lappmarken blir det genast mera funderingar.
Boken vet att förklara sitt begrepp: "Med stor bokstav, Lappmark, Samernas land, avses hela området, motsvarande ungefär det gamla Finnmark. Lappmarken var ett erkänt begrepp, ett skattland som i äldsta tid inte ingick i något skandinaviskt rike, men erlade tribut till norska och svenska hövdingar och kungar. Med liten bokstav finns från nyare tid en rad lappmarker, distrikt som infördes av kronan för administrationen av birkarlarnas handel och skatteuppbörd."
Vad kan man dra för slutsats av en sådan definition? Jag kan inte förstå annat - och det framgår av en karta i boken - än att i Lappmarken ska inräknas hela landområdet från nordnorska kusten till den nordsvenska ostkusten om vi håller oss till Skandinaviska halvön.
Sentida städer som Luleå och Piteå ligger definitionsmässigt inom Lappmarken. Tanken känns måhända smått svindlande för en del sentida läsare.
En liknande generös definition användes av Birger Steckzén i Birkarlar och lappar från 1964. Där tolkades exempelvis bostadsgrunder på ön Storrebben utanför Piteå som "lapsk bosättning" väl att likna vid samhällen med stenhyddor från 1590-talet utanför Kolahalvöns kust. Detta och mycket annat var på 1960-talet en djärv tanke och ledde till en omfattande vetenskaplig diskussion där i stort sett alla akademiska företrädare i berörda ämnen ställde sig kritiska.
Och som sagt: är vår tid - och då kanske på mera folklig nivå - beredd att ta åt sig den här framlagda tolkningen av ordet Lappmarken?
Vi kan smaka ytterligare en gång på definitionsfrågan. Tusen år i Lappmarken ska kanske och alternativt uppfattas som en Nordkalottens historia?
Då får vi gå till bokens geografiska ordlista som förklarar: "Nordkalotten: ett nybildat ord för Fennoskandia norr om Polcirkeln. Termen avsåg ännu på 1990-talet gemensamma ekonomiska och politiska intressen i nordligaste Sverige, Norge och Finland.
Efter Sovjetunionens fall har även nordvästligaste Ryssland ovan Polcirkeln, det vill säga Kolahalvön, börjat räknas till Nordkalotten och medverkar i samarbetet." Detta är en definition som till vissa delar kan ifrågasättas.
Boken förbigår att vi idag har två begrepp. Till Nordkalotten inräknas mycket riktigt de tre nordiska ländernas nordligaste delar. Men numera finns det även något som allt oftare brukar nämns som Barentsregionen, där förutom Nordkalotten även bland annat Kolahalvön liksom Arkangelskområdet och ryska Karelen brukar inräknas.
Varför skulle trots allt inte Tusen år i Lappmarken kunna vara en Nordkalottens historia? Gärna för mig vad gäller den geografiska definitionen. Här anmäler sig en annan komplikation. Skildringen måste i så fall bli bredare än att huvudsakligen - och där gör jag en grov generalisering - ägna sig åt renbetesrätt och skatteland.
På andra punkter glimmar framställningen till utifrån ett nytt och som jag tycker intressant perspektiv. Det kan gälla på tal om något så knivigt som skattemannarätten. År 1789 hade Gustav III i ett försök att få böndernas stöd gentemot adeln stadgat att bönderna hade en skattemannarätt som var lika med frälse vad gäller deras skattehemman. I det fallet sattes lappbyns skattemannarätt lika med bondens, alltså lika stark som adelns, detta så långt jag kan uttolka bokens framställning.
Här kommer i så fall den intressanta följdfrågan: Varför ligger Kirunas och Gällivares gruvor i Sverige och inte i Norge?
Boken ger svaret att så inte skedde av en slump utan svenska staten kunde påvisa "att den regionen var befolkad av lappar med skattemannarätt enligt svensk lag. Och den skatten var av jordnatur, det vill säga gällde ägande av mark. Sverige kunde därmed framgångsrikt hävda att det var svenskt land."
Det går säkert att plocka fram flera delfrågor, eller kanske vi kan säga flera teser, som ger lyft åt att skildringen inte bara blir en kavalkad om betesrätt och äganderätt. Istället för vi in faktorer som har styrt utvecklingen fram till nutid och då för hela kolonisationsförloppet. På så sätt kan man bättre skildra länets eller regionens dagshistoriska verklighet.
Samtidigt kommer vi även in på ett fördjupat idéhistoriskt synsätt. I det fallet går mina tankar till Sverker Sörlins doktorsavhandling Framtidslandet från 1988, vilken inte finns medtagen i litteraturlistan. Sörlin och många med honom har skildrat förloppet under rubriker som Resursutvinning och civilisation.
Det skulle betyda att det samiska samhället ligger i botten samt att industrialismen liksom "civilisationen" i form av järnvägar till Kiruna och Gällivare är nytillskott. Därmed får vi en Nordkalottens historia som bygger på den samiska kulturens grund men som vidgar perspektivet mot dagens totala verklighet.
Så sluter sig därmed cirkeln för mig personligen. Visst var det både spännande och lärorikt att möta den flyttande renhjorden för sextio år sedan. Samtidigt var den en pusselbit i Norrbottens och Nordkalottens samlade historia.