Det är inte ofta man drömmer sig bort till en mörk rökig bar i typ Helsingfors. Vi kan låtsas att det är november. Det är grått. En slaskig snöig sörja täcker gatan där man vinglar fram, ensam, bedövad av alkohol. Så kliver man in i den där baren. En rökig källarlokal, nästan tom. Väl inne beställer man mer sprit för att glömma. På scenen står Weeping Willows och sätter ord på känslorna av att vara lämnad åt sitt eget öde med krossat hjärta. För det är just tjusningen i den känslan Magnus Carlson och hans tårpilar framkallar med sin musik.
Nu är ju inte stora salen på Kulturens hus nån finsk bar á la Kaurismäki. Men man får nöja sig med det näst bästa. Det har gått sju år sedan orkestern med de sorgliga låtarna besökte Luleå senast. Då efter plattan Fear and love. I år släpptes The time has come och första spåret The world is far away inleder kvällen.
Med detta sagt är inte en konsert men Weeping Willows en ångestladdad upplevelse. Snarare tvärt om. Att det inte blir ett vältrande i krossade hjärtan och ångest är helt och hållet Magnus Carlsons förtjänst. Den mannen är från en annan tid. Med en gentlemans oklanderliga charm. Inte en enda gång knäpper han upp översta knappen i sin mörkblå kostym. Som han för övrigt bär med grace. Till denna utstrålning kommer den makalösa rösten. Herre gud vilken pipa.
Det varvas mellan gammalt och nytt. Debutplattan Broken promised land får väl ändå räknas som en svensk popklassiker. Blue and alone är faktiskt så mycket mer än ledmotiv till Pistvakt. Weeping Willows är stora i Finland. Vi får veta att just Blue and alone och By the river är inspirerade från hur vi tror att det låter där. Vi får även höra Lovers never say goodbye från nya skivan. En magisk duett med Anna Ternheim. Tyvärr är ju inte Ternheim med men Carlson klarar det själv och jag gråter en skvätt.
Det sägs att Weeping Willows musik är för män som vågar gråta. Okej, det är förvisso ett killband men hjärta och smärta gäller nog samtliga homosapiens. Ovasett snopp eller snippa. Nu vet inte jag om det är helt rättvist att jag recenserar en konsert med ett band som betytt så mycket för mig. För ett antal år sedan bad jag min frisör om en stilig mittbena á la Magnus Carlson. Min frisör tillika gode vän sedan många år nickade förstående på ett något proffisonellt sätt och gick till verket. Det gick väl sådär. Senare fick jag höra att han undrade varför jag ville se ut som Magnus i Alcazar? Nåväl vi har ju alla olika referensramar.