NY BOK
Pia Koskela
Karelen – en resa två krig. Minnet av en far
Syster förlag
År 2021 debuterar hon som författare med boken "Karelen! – En resa två krig och minnet av en far.”
Huvudpersonerna i boken presenteras enligt följande: ”Pappa (Mikael Koskela) föddes 1918 i en finsk bastu på en gård vid sjön Ladoga nära ryska gränsen. Han stred som ung (21 – 26 år gammal) i det finska vinterkriget och i fortsättningskriget 1939 – 1944. Jag (Pia Koskela) föddes på Danderyds sjukhus i Stockholm, växte upp i en småstad vid sjön Vänern. Jag lärde mig aldrig finska.”
Författarens föräldrar gifte sig 1960 i Finska kyrkan på Slottsbacken i Stockholm. Pappan hade redan bott tio år i Sverige. Han hade bra jobb, bil, var livserfaren. Mamman kom med ångbåten ”Bore” på bröllopsdagens morgon. Hon var 17 år yngre än blivande maken och utbildad sjuksköterska från Tammerfors.
Pappan fick i slutet av livet Alzheimer och avled 2010.
Pappan och hans finska släkt fick uppleva den finska karelska befolkningens (450 000 medborgare) exodus, att lämna sitt landskap som krigets förlorare och bli internflyktingar i Finland.
Pia Koskela, som många andra sverigefinnar i sin generation, hade blandade känslor inför det finska arvet. Något intresse för att lära sig det finska språket fanns inte. Det fick räcka med barnaårens semesterresor till släkten.
Pia och pappan hade aldrig pratat om vad han hade upplevt under krigsåren. ”Citat boken. I hemmet fanns det två saker som det aldrig pratades om. Bägge började på bokstaven K: KARELEN och KRIGET.”
Efter pappans död vaknar emellertid intresset för släkten och det mytomspunna Karelen. Hon tar del av krigsarkiv och gör en bussresa till Östkarelen där hon upplever huvudstaden Petrozavodsk som pappan en gång var med och erövrade. Vidare också den by vid Ladogas strand där pappan föddes.
Känsla för pappans familj djupnar i och med grävandet. Så många öden och borttappade kontakter. Två systrar till pappan försörjde sig efter kriget som sömmerskor på Fredriksons hattfabrik i Jyväskylä i mellersta Finland. Andra syskon hade försvunnit ur sikte. Aldrig träffade författaren sin farfar och farmor, som hon ser på fotografier.
Att välja collageteknik för en skildring som utspelar sig på olika tidsplan är pedagogiskt. Fotografier, handskriven text, storpolitiska skeenden, tidsaxlar, släktträd, teckningar och pratbubblor samsas på sidorna. De egna teckningarna fångar ansiktsuttryck och klädstilar från både förr och nu. Fotografierna av familjemedlemmar vars konturer börjat flyta ut påminner om den flyende tiden. Pratbubblorna fångar mustiga samtal och tankar som fyller huvudet.
Pia Koskela väljer också i ett avsnitt att via utdrag ur en dagbok skildra en rysk soldats upplevelse av att vara omringad i en "motti" (splittrat förband) i den finska vinterskogen. Det gällde att överleva. Hjältedåden var långt borta. Maten för dagen, att överleva och att magen fungerade var det primära.