Robin ser nervös ut när han kliver på först av alla. Han släpar fötterna tvärs över scengolvet och ler generat. Måns sätter sig bakom trummorna, stretchar armarna lite och gäspar. Alina ställer sig förvirrat mitt på scenen med ryggen mot publiken. Janinne ser glad ut och kontrollerar att mikrofonen verkligen hörs ordentligt. Dom verkar ha noll koll. På ett bra sätt, alltså. Det finns ingen inramning. Det är befriande. Så fort det drar igång så fattar man. Ingenting handlar om show. Det är bara ett avantgardistiskt indiepopband utan krusidueller. Könsförrädare är här för att spela och det är precis vad som gör. Behöver jag ens säga att det låter magiskt? Okej, det låter magiskt. Ta och släpp en skiva nån gång då! Jag är trött på att vänta.
Bäst: Öppningsnumret (som också blir extranumret), en cover om änglar, skriven av en viss ikonisk rockkärring från USA. Oväntat. Eller helt väntat oförutsägbart.
Sämst: Att jag inte kom ihåg att köpa deras t-shirt. Typiskt.