"I föreställningen finns humor som passar både stor och liten", enligt NSD:s recensent.
TEATER
Loranga, Masarin och Dartanjang
Norrbottensteaterns sommarteater
Medverkande: Mattias Alkberg, Nora Bredefeldt, Erik Kaa Hedberg, Tomas Isacsson, Karin Paulin och Linda Wincent.
Regi & bearbetning: Rasmus Lindberg
Scenografi: Mona Blombäck
Premiär: 10 juni klockan 16 på Hägnan, Gammelstad
Scenografin, bostaden där allt bara händer, är ett rörigt kök med disktravar, tvätt på tork, ett garage och en boda.
Linda Wincent inleder i skruvad Thatcher-look (knytblus och tuperat hår) och förklarar att här ska det bli teater. Hon har sedan en oklar roll som berättare och ”arg tant” som försöker hålla reda på det röriga gänget.
Loranga är den normlösa men lekfulla pappan som inte vill arbeta. Han går hellre i morgonrock och tehuva på huvudet hela dagen och äter glass med kaviar. Han styrs mestadels av storhetsvansinne, plötsliga infall och han har noll konsekvens-tänk. Musikern/poeten Mattias Alkberg gör här skådespelardebut och det gör han så naturligt och bra.
Sonen Masarin som spelas av Nora Bredefeldt är oftast med på de galna infallen. Farfadern Dartangjang är en riktig ”Skalle-Per”, som träffsäkert spelas av Karin Paulin. Han klagar på sina ålderskrämpor men i sina stunder av demens är han ändå otroligt vigilant. Ena stunden tror han sig vara tigertämjare, för att i nästa stund bli rörmokare, läkare och så vidare. Paulin är bra på humoristiska roller och roliga dialekter.
Erik Kaa Hedberg gör rollen tjuven Gustav med inslag av slapstick, till exempel att han alltid går och rör sig som en tjuv i en stumfilm. Teatermusikern Thomas Isacsson ambulerar som korvgubben, gammelfarfar med mera. Och sedan bidrar mindre statistroller till liv och rörelse.
Linda Wincent inleder i skruvad Thatcher-look med knytblus och tuperat hår.
Musiken och texterna är skrivna av Mattias Alkberg och har, precis som föreställningen i helhet, en chosefri touch och framförs lite som en skramlig orkester.
I den här föreställningen, som baserar sig på barnboken av Barbro Lindgren, finns humor som passar både stor och liten. Avsaknaden av sensmoral är befriande. Det blir så komiskt när vuxna pratar och beter sig som barn. Som när Loranga blivit av med en papegoja han hittat, då bölar han högljutt och kastar sig i soffan. Och när det blir tal om att sonen borde gå i skolan frågar han ”Vem ska då vara hemma med mig och äta bullar och leka?”
Två föreställningstimmar, inklusive paus, känns tillfredställande välfyllda – med trams!