Det handlar om män med krigstrauman och starka kvinnor, men författaren behandlar också barnens värld och de som är lite ”eljest”.
En hare som symboliserar rädslor täcker bokens omslag. Titeln är ett dialektalt ord för ”Hemman”. Det är Bertells släkt i Österbottens släktbygder som skildras via berättelser från en äldre generation.
Några rader av den Finlandssvenska akademiledamoten Tua Forsström inleder boken:
”Du är ju gammal nu lilla barn / var inte rädd lilla hare”.
Boken handlar om författarens farfar, här benämnd Elof. Född i mitten av 1920-talet i yttersta fattigdom. Han och lillebror Ivar förlorar både mamman och pappan inom loppet av några år. Den lungsjuke pappan plågas av svåra minnen från Tammerfors 1918 då han tvingats arkebusera unga pojkar på den röda sidan under inbördeskriget. Det är kallt, fattigt och smutsigt i pojkarnas bondstuga.
Efter föräldrarna död tas pojkarna om hand av mormodern, en stark kvinna. Morfadern är innesluten i sig själv efter svåra krigstrauman under inbördeskriget.
Elof och Ivar är ”överlevare” på olika sätt. Elof är en pratmakare och lustigkurre men samtidigt innerst inne en ”räddhare”. Han imponerar med bibelcitat inför lärarinnan och äldre släktingar. Han genomför mandomsprovet som konfirmand och klättrar upp till tuppen på Oravais kyrka.
Han lämnar svenskbygderna och via förbindelser får han arbete på en vapenfabrik i Jyväskylä. Där lär han sig ett yrke och han upptäcker kvinnorna.
Det finns några små partier som eventuellt kan betecknas som skrönor. En är när en medlem av ”knivjunkarna” (österbottniska slagskämpar och våldsverkare) besöker morföräldrarnas gård. En annan är beskrivningen av hur Per-Albin Hansson som svensk minister besöker fabriken.
Som 19-åring 1943 kommenderas Elof ut till fronten i Karelen. Han är livrädd och utför inga hjältedåd. Han bevittnar hur en vän från hembygden stupar. Han drabbas av mindre blessyrer och vistas på ett krigssjukhus i Jakobstad tills vapenstilleståndet kommer. Den verbala förmågan hjälper honom att beveka överläkaren att förlänga sjukskrivningen så att han slipper åka tillbaka till fronten.
Åter i österbottniska hemtrakter söker han upp den stupade vännens fästmö. Hon är lite äldre än han, lite längre, starkare. Han vinner aldrig över henne i armbrytning. Men framför allt är hon tyst och lugn. De blir ett par och flyttar till Elofs hemgård, ”Heiman”, och bygger upp ett gemensamt hem. De planterar blommor, bakar rågbröd, skaffar ko, höns och häst. Två barn föds. Efterkrigsfinland moderniseras med Fergusontraktor, kylskåp, grovkök, vardagsrum och även en bil, en rysk Moskovits.
Problemet är att Elof super och även grannen Viktor. Författarinnan skriver:
”Drickandet var som en resa i känslornas värld, en oförutsägbar värld, men som många tyckte om att vistas i.”
Det var männens värld. Kvinnorna tog ansvar. Grannfamiljen går under i misär medan Olga tvingar Elof att bli nykter.
Boken innehåller också fina kapitel med stort barnperspektiv. Även de udda personligheterna och originalen i byn skildras med stor värme.
”Heiman" är den enda svenskspråkiga romanen bland de sex som är nominerade till Finlandiapriset 2020. Priset är på 300 000 euro och vinnaren tillkännages den 25 november. Senast priset gick till en finlandssvensk författare var 2012 då Ulla-Lena Lundberg prisades för romanen ”Is”.