NY BOK
Björn Larsson
Harry Martinson – På luffen i ett författarskap
Carlssons
Det handlade nog om "hopplöshet, tröstlöshet och fantasilöshet", tror Larsson. Men dör man av det? Kanske om man som de befinner sig i ett bottenlöst svalg.
Inledningsvis snabbrefererar Larsson Harry Martinsons liv, men stannar upp vid två stationer: att han liksom Larsson själv tidigt förlorade sin far och att han 1978 begick självmord.
Ett avsnitt handlar om "världsnomaden". Martinson drömde om en ny människa, i ständig yttre och inre rörelse. Han fick hård kritik för de här tankarna, ja hans vision blev närmast utskrattad.
Men Larsson, själv en resenär av rang, tar Martinson i försvar och pekar närmast förtörnad på hur illa hans texter om världsnomaden blev lästa och tolkade. Han gräver fram en rad citat som visar att skalden snarare var framsynt.
I en annan uppsats driver Larsson tesen att romanen egentligen inte lämpar sig för skildringar av sjöfarare och livet till havs. Ta exempelvis "sjöluffaren" Odysseus: han var ju bara en tafflig "landkrabba" som ville hem, menar Larsson. Och av de två sjöromaner Martinson säger sig ha arbetat med finns inget bevarat.
Den längsta essän handlar om "Vägen till Klockrike". Vid sidan av tadlet är romanens centrala tema rädsla. Larsson har gått igenom Martinsons övriga böcker och där förekommer knappt ordet rädsla.
Tadlet, det hat, den mobbning och de trakasserier luffarna möter liknar för övrigt det man nu möter på nätet, anser Larsson i en träffande jämförelse.
Just "Vägen till Klockrike" blir en sorts universalverktyg med vars hjälp Larsson kan öppna vägar åt många håll i författarskapet; mot frihet, humor, jämställdhet, kärlek, tiggeri, och så vidare.
De utredningarna leder ofta till nedslag i vår egen tid. Larsson ryker till exempel på Göran Greider som anser att Martinson med sina erfarenheter borde hata de rika. Det är inget annat än "hårresande anklagelser från en person som aldrig saknat något i livet"!
Larsson gör också upp med den populära föreställningen att de kvinnor man möter i Martinsons böcker är modellerade på Betty, modern som försvann till USA. De är kort och gott älskansvärda kvinnor i sig.
Att omvandla Martinsons formuleringar till referat är förstås "ogörligt". Man bör akta sig för lyfta "sin lykta för att visa var solen är", som poeten själv skrev. Men de många underbara citaten leder ändå till att glömda favoriter flammar upp igen.