NY BOK
Anna-Lena Laurén
Sammetsdiktaturen
Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland
Norstedts
Hon har i många år levt i det land hon bevakar och ger en så mycket mera sammansatt bild än en tillfällig mellanlandares. Det är så långt man kan komma från gamla stjärnkorrespondenter. Det for som skållade råttor över världen och de reste alltid vidare.
Nu är flera av de främsta utrikeskorrespondenterna kvinnor. De skildrar världen på att annat sätt än de stora grabbarna. Anna-Lena Laurén har till och från varit bosatt i Ryssland sedan 2006 och hon har inte fastnat i de stora händelserna och det politiska spelet.
Boken beskriver ett Ryssland på många nivåer. Till vardag och fest. Laurén förklarar att Ryssland inte är en vanlig diktatur. Det finns plats för fritänkare och ibland går inte alltid rättsapparaten i Kremls ledband. Efter alla år i landet skriver hon: ”Att umgås med ryssar förblir lika fascinerande, uppleva dessa ständiga, överraskande samtalsvändningar, känsloutbrott och en klangbotten av djup mänsklighet.”
Då är det ryssarna hon beskriver, inte den ryska makten och ryska statens tjänstemän. De är korrupta och tar hjälp av rättsväsendet för att göra sig rika och rädda egna tillgångar. Och samtidigt finns ett kulturliv med författare och teatrar i världsklass, strålande satiriker, oberoende medier, en stark och obruten tradition av oliktänkare och dissidenter.
Ryssland tar litteraturen på allvar. Skolbarnen måste läsa klassikerna på sommarloven och höga tjänstemän och ministrar skriver på fritiden. Utrikesminister Lavrov skriver poesi och hans talesperson sångtexter. Skrivandet, gestaltandet, dikten och sången är en stark del av den ryska kulturen.
Jurij Dimitrijev slåss för rätten att minnas. Han började undersöka massgravar och dokumentera den historia som hållits gömd. Historien om Stalin. Det gillas inte av Putin. Dimitrijev har fängslats för pedofili, som han sedan friats från. Sedan nya grundlösa anklagelser. Putin vill inte att ryssarna ska minnas det som grävs fram i massgravar och arkiv. Dimitrijev, han säger att ett folk utan minne är inget folk.
Anna-Lena Lauréns bok blir en medryckande kärleksförklaring till det ryska folket och landet utanför Kremls mur. Hon skriver: ”Jag tror inte att Ryssland blir någon demokrati inom en överskådlig framtid. Men jag tror på förändring. Den är oundviklig.”
Rysskräcken växer i Sverige, men vi behöver inte vara rädda, enligt Laurén: ”I jämförelse med kinesernas lugna, systematiska världsövertagande är Kreml ett gäng emotionella gaphalsar.”