NY BOK
Johan Svedjedal
Min egen elds kurir
Albert Bonniers förlag
Man häpnar inför denna flit. Men Svedjedal är en arkivdykare som nästan trotsar naturlagarna, de som bestämmer vad en människa orkar med och kan åta sig.
En av artiklarna från Martinsons jordenruntresa handlar om den japanska kvinnans klädedräkt och har ”uppslagsverkets förkrossande tyngd”, noterar Svedjedal. Man får ofta en liknande känsla när man tar sig fram i denna dubbla tegelsten. Med sin enorma notapparat, sin utförliga litteraturlista och sitt generösa register upptar texten 800 sidor.
Det betyder att biografin egentligen liknar ett lexikon, men detta uppslagsverk ger framför allt besked om hur Martinson använde sina år, månader och dagar. Vi får till exempel reda på vad han sa under sina tusentals föredrag ute i landet. Han var lika efterfrågad som en rockstjärna.
Svedjedal kan någon gång lite mästrande beklaga att Martinson inte i stället höll sig hemma vid skrivbordet och diktade. Han tycker väl att den gudabenådade diktaren växlade ner sin förmögenhet i småmynt.
Samtidigt får man ju säga att Svedjedals enorma dammsugning kan tära en del på läsarens tålamod, också den. Hans punktmarkering av Harry Martinson ger biografin ett drag av kalender eller årsredovisning.
Svedjedal skriver med en påfallande litterär ton. Här finns inget av akademisk jargong eller semikolonspråk. Den rätt fria, ja frimodiga stilen är levande och milt personlig.
Det inledande kapitlet "Den övergivne pojken" bygger till stor del på Sonja Erfurths banbrytande forskning. Tack vare hennes fyra böcker är ju Martinson en av de biografiskt mest utforskade författare vi har.
Det märks också på Svedjedals framställning. I kapitlet "Sockenungen" är 44 av 53 noter hänvisningar till Erfurth. Man kan ju fråga sig om det då egentligen är nödvändigt att skriva en egen version. Men Svedjedals ambition är förstås att biografin ska vara heltäckande.
När Harry kommer till USA gör han ett halvhjärtat försök att få kontakt med sin mor. Hon övergav ju en gång sina barn och hemlandet men svarar inte på hans brev. Kanske är det därefter, förmodar Svedjedal, som hans sjöresor tycks sakna mål. Resrutterna tyder i alla fall på att han gett upp försöken att få träffa sin mor.
Martinsons läsning var mycket brokig och omfattande före debuten. ”Han strövade i marker långt utanför tentamenslistornas upptrampade stigar”, skriver Svedjedal i en vacker formulering. Man hittar många sådana verbala fullträffar.
Hans motivkrets är under dessa första år given: havet och dess arbetare. Ofta gränsade texterna till ”protestsång” och ”kamplyrik”. I de här avsnitten lutar sig Svedjedal tungt mot Espmarks forskning.
Svedjedal går försiktigt fram när det gäller att skildra brytningen med Moa och lägger skulden mer på Harry än på henne. Hon svarar ju för marktjänsten, försummar sitt eget författarskap och läser hans texter kritiskt, förklarar Svedjedal. Harry återfaller också i sin barndoms flyktbeteende.
Bokens titel kommer från ett fantastiskt brev som Martinson 1935 sände till Tor Bonnier, hans förläggare. ”Min söndersargade barndom är bakgrunden till den oro som en gång ska döda mig”, skriver han där och det är väl ungefär vad som till slut händer. Han tar sitt liv under en sjukhusvistelse 1978.
Boken är lika omfångsrik som en gammaldags familjebibel och bitvis fylld av samma noggranna redovisning av stort som smått. Varje verk presenteras och blir föremål för en rätt ingående analys. Det mesta där känns ovedersägligt i sin förening av precision och inlevelse.
Martinson var i sina muntliga berättelser alltid ”detaljrik, drastisk, visuellt drabbande”, ansåg Aspenström. Något liknande kan man säga om de citat Svedjedal redovisar från hans muntliga framträdanden. Man inser att han ägde samma förmåga att dikta i tal som i text, i ögonblicket.
När Harry Martinson fick Nobelpriset 1974 var det ”som om han sattes i stock på missunnsamhetens torg”, skriver Svedjedal. Men han kan också visa att nästan alla kritiker som framträdde på det torget ansåg att Martinson var en värdig pristagare. Det var, grovskällde man, Akademien som hade gjort ett uselt val när man prisade en av sina egna. Den förkastelsedomen var ”som att få ett yxhugg rakt framifrån tvärs genom hjässan”, sa han till en vän.
Det kapitlet blir en sorts räfst och rättarting med deltagarna i det som liknade ett drev mot den svenske Nobelpristagaren.