NY BOK
Nils Håkansson
Dolda gudar – En bok om allt som inte går förlorat i en översättning
Nirstedt
Den uppfattningen tog Hieronymus avstånd från, han som översatte Bibeln till latin (fullbordad år 405). Det är inte orden i sig som är heliga utan det orden syftar på, ansåg han. Alltså kan Bibeln översättas till hur många språk som helst.
Sådana principer behandlas i Nils Håkansson bok om vår svenska översättningshistoria från äldsta tid, Dolda gudar. Håkansson visar också ingående vilka principer man under olika skeden följt vid försvenskningen av verk i det förflutna. Boken består alltså dels av en grundlärd historisk genomgång, dels av en diskussion där översättningen som konstform blir belyst. Håkansson drar därutöver fram en uppsjö av okända översättare i ljuset.
När Birgittas uppenbarelser började översättas till svenska på 1380-talet kom ett nytt ideal att etableras: originaltroheten. Översättarna skulle ju återge något som var oerhört viktigt, ett vittnesbörd om Guds röst och Hans närvaro. Då fick inte en stavelse bli fel.
Också Gustav Vasas bibel var en texttrogen översättning där alla tolkningar eller pedagogiska inslag rensades bort. Samtidigt försvarade man vårt språk: latinska och tyska vändningar och ordval ersattes av svenska ord och fraser.
Men pendeln har svängt många gånger. Översättaren är fri att gå egna vägar men måste då undvika godtycke och självsvåld, fastslog till exempel Johan Sylvius (1620–1690).
Två principer är på det hela taget styrande när utländska original ska översättas: dels ska form och innehåll "återskapas med största möjliga följsamhet", dels får "det egna språket inte utsättas för övergrepp", summerar Håkansson.
Han har själv ett språk som är svårt att motstå, i vissa partier gränsar det nästan till det litterära kåseriet. Men vi möter samtidigt en stil där sakkunskapen och lärdomen benhårt styr den glada tonen och de stundom lite vanvördiga gliringarna – utan att därför skärpan i analysen går förlorad. Ena foten i ren skrivglädje alltså och den andra i djupa kunskaper!
När översättare, förlagsfolk eller redaktörer helt sonika skär ner eller stryker i texterna (och det sker under många epoker) inträder samtidigt det som Håkansson kallar originalets gravitationslag: ingreppen leder ofrånkomligen till upprepningar, inkonsekvenser, missförstånd, luckor och rena obegripligheter.
Det han kallar Ohlmarks fenomen innebär att en bristfällig översättning ändå kan bli populär och nå stora framgångar. Ohlmarks översättningar av "Ringen" var usla men han var först med dem och det gav hans verk en särskild tyngd.
Håkansson betonar att förströelselitteratur råkar mer illa ut än mer krävande litteratur. Det skedde också när Kalle Anka började översättas. "Vårdslöst talspråk rensades ut, nonsens skars bort" och texterna gjordes så "lärorika som möjligt". Försvenskningen drevs också långt, boerkriget blev "finska kriget 1809", cowboys gjordes om till sjömän och "skunkolja blev till margarin". Språket ansades och blev regelstyrt för att inte ställa till "kaos i de små hjärnvindlingarna", som en översättare uttryckte det.
Det är i "den stilistiska helheten" som översättaren verkligen framträder, betonar Håkansson, inte i valet av enstaka ord eller formuleringar. Men tiden och de sociala förhållandena bestämmer också mycket och klingar med i översättningen.
Håkanssons jämför ständigt olika översättningar av en och samma text och pekar på skillnader mellan versionerna. Ibland tar man sig för pannan under läsningen av en del versioner!
Vad har då hänt under det senaste halvseklet?
Översättningarna rör sig numera "otvetydigt... mot ökad originaltrohet i detalj" och det "ända ner till förlagans komman och punkter", konstaterar Håkansson. Respekten för originalen är alltså mycket större 2010 än 1910 och 1810.
Det beror på att översättarna har organiserat sig, anser Håkansson. Därigenom har deras ersättningar också kunnat höjas. En översättare kan idag tjäna 75 000 kronor för ett verk på 350 sidor. Det omfånget förutsätter kanske tre månaders arbete. Men för den digitala litteraturen erbjuds "ojämförligt mycket lägre ersättningsnivåer" än för tryckta böcker.
Håkansson beskriver också med indignation hur det svenska språket på senare år har absorberats av "den angloamerikanska monokulturen". Sju av tio översatta böcker är från början skrivna på engelska! För egen del misstänker jag att vi kanske i framtiden inte behöver några översättare alls. Då talar och läser vi alla engelska!