NY BOK
Yu Miri
Tokyo Ueno Station
Översättning: Lars Vargö
Bonniers
De i parken har uppfört och bor i enkla tält och torftiga hyddor med sina paltor, påsar och prylar. Då och då får de flytta sina pinaler. Restauranger i grannskapet skänker dem överbliven mat. De pratar, skäller och hamnar i dispyter men kommer inte varandra nära, de har inte nog med social energi för det.
Kazu for till Tokyo för att arbeta på de byggen som uppfördes till olympiaden 1964. Han kunde inte försörja familjen hemmavid. Under årens lopp förblev han mobil gästarbetare och besökte bara uppväxtmiljön där han hade fru, barn, släkt och vänner vid två tillfällen.
Då kände han sig som en främling. Gästarbetet gav Kazu fyra-fem gånger mer i lön än han kunde få ihop till hemmavid men gjorde honom också mycket ensam.
Så fortsatte det sedan. Han fick leva sitt liv helt och hållet på arbetsmarknadens villkor. Och under alla år skickade han hem nästan hela sin avlöning till familjen.
Kazu är gammal och sliten men lyssnar uppmärksamt på dem som passerar och beskriver dem med en skarp blick för detaljer, hur de är klädda, hur de uppträder och det han skymtar av deras liv. Han är kring sjuttio och medtagen men hans observans tycks mig tillhöra en mycket yngre och mer vital iakttagare, en journalist.
De samtal han hör flätas in i ett flöde av minnen som är bokens golv. På samma sätt fogas meddelanden, förbud och krav från myndigheter och utställare in i hans berättelse, säkert för att skapa skiften och rörelse men de där brytningarna drar snarare isär texten.
Ett par historiska föreläsningar läggs in. Ännu mer av den varan blir det när Kazu berättar om hur hans son dog och begravdes. Då får vi veta mycket om olika ritualer och gravseder, om buddhismens särdrag och traditioner. Men där dör själva berättelsen.
Arbetsmyror av Kazus slag exploateras ju och deras livs slås sönder. Han drabbas på ungefär samma sätt som när krigsherrar kalkylerar med att ett visst antal män i strid ska dö. Systemet är sådant. Men inget av detta nämner Kazu själv. Och när kejsaren en gång far förbi i parken hurrar alla traktens hemlösa.
Att Yu Miri inte lyckas särskilt väl med att gestalta det här hjärtskärande livsödet beror delvis på formen, som är mycket splittrad, delvis på att Kazu själv inte fungerar särskilt väl som berättare.