NY BOK
Wanda Bendjelloul
Dalenglitter: en roman om hårt arbete
Weyler förlag
Den namnlösa kvinnliga protagonisten är i övre tonåren och bor med sin polska mamma i Dalen i Stockholm. På andra sidan tunnelbanespåret, i mer välbärgade Enskede, heter alla Märta eller Siri, har blont hår och är sådana tjejer som killar inte tror använder smink. På ett födelsedagskalas i en Enskedevilla tar protagonistens vän Julia med sin present i en Netto-påse, vilket visar sig inte vara kutym på dessa bjudningar.
Det är sådana subtila klassmarkörer debutanten Wanda Bendjelloul stilsäkert beskriver. Tonåringarna i Enskede behöver inte jobba, men gör det för att få lite extra fickpengar. För protagonisten är arbete däremot inget val. Hon sliter sig igenom dagarna på en stor hamburgerkedja – liksom hon själv är den namnlös – inne i stan. Pengarna ska hon lägga på ett körkort.
Snart är drömmen om det där efterlängtade körkortet närmare att bli sann. Dels eftersom hon träffar en medelålders förläggare som blir förtjust i henne och erbjuder körlektioner och dels eftersom kollegan Jamila lär henne hur man obemärkt får med sig några hundralappar från dagskassan.
Bendjellouls skildring av hur klasskillnader påverkar relationer är brännande. Inte bara den stora åldersskillnaden sätter protagonisten i ett underläge gentemot förläggaren, utan också det faktum att han om dagarna minglar med författare medan hon vänder hamburgare.
Men hon har det inte heller sämst. Jamila som bor i Tensta befinner sig lägre ner i hierarkin. Ännu värre är det för protagonistens kusin Adam som dör i en arbetsplatsolycka hemma i Polen. Att få lite brännmärken från snabbmatsrestaurangens frityrolja är inget mot att dö på jobbet.
Här tar romanen en ny vändning då vår huvudperson åker till Polen för begravningen. Det är också här jag tappar intresset. Första halvan av ”Dalenglitter” är rolig, sorglig, fyndig och fylld av revansch och fuck you-mentalitet. Tyvärr fortsätter inte hela boken så. I stället går Bendjellouls filmiska berättarstil över styr. Kanske är det inte konstigt att en filmkritiker skriver så, men ibland känns romanen nästan som en absurdistisk scenföreställning av en friteatergrupp.
Men trots det är ”Dalenglitter” en gedigen, viktig och läsvärd debut som jag önskar blir obligatorisk läsning i gymnasieklasser.